Rubriken är att svära i kyrkan i ett land där ekonomisk jämlikhet ses som det högsta goda och varje steg mot ökad utjämning som en framgång. Politiker, fackliga ombud, vänsterlutande nationalekonomer – legio är de som ser de ekonomiska klyftorna som ett av vårt lands största problem. Men är det verkligen korrekt att beskriva den ekonomiska ojämlikheten i Sverige som stor och problematisk?

En sak som förvirrar diskussionen är att många blandar samman lika lön och lika förmögenhet, eller åtminstone hoppar obekymrat från det ena begreppet till det andra.

Lönespridning är ett mått på skillnaden mellan höga och låga löner. Mäter man efter skatt är spridningen lägre än före skatt. Sverige har den lägsta lönespridningen av alla OECD-länder, även när det gäller bruttolön. Det ger knappast fog för att se svenska inkomstskillnader som något problem, åtminstone inte för den som ser små skillnader som eftersträvansvärt.

Ett annat mått på ekonomisk jämlikhet är den så kallade gini-koefficienten som utöver löneinkomster också inkluderar kapitalinkomster. Med det måttet ligger Sverige på genomsnittlig EU-nivå, efter att koefficienten under senare år ökat. Ökningen är en normal konsekvens av att inkomsterna ökar – när vi får det bättre blir också skillnaderna större. Och för Sveriges del handlar ökningen om kapitalinkomsterna – inte minst till följd av utvecklingen på bostadsmarknaden.

De som kritiserar det man uppfattar som bristande jämlikhet, exempelvis Dagens Arena, skjuter i stället in sig på förmögenhetsspridningen. Tidskriften hänvisar till Credit Suisse/USB Groups Global Wealth Report 2023 som uppger att de rikaste 1 procentens förmögenhet motsvarar 35,8 procent av den samlade förmögenheten i Sverige. Därmed skulle Sverige nu ha den näst största förmögenhetskoncentrationen inom EU, efter Tjeckien.

Oxfam är en annan organisation med utpräglat vänsterperspektiv som kritiserar förmögenhetskoncentrationen, globalt och i Sverige. Perspektivet är Robin Hoods: om man tar från de rika och ger till de fattiga får vi en bättre värld att leva i.

Vem känner inte sympati för en sådan ambition? Den bild vi får på näthinnan när vi tänker på världens rikaste människor är privatjetplan, lyxyachter, slottsliknande bostäder runt om i världen och ett utsvävande liv i överflöd. De rikaste i Sverige kanske mer har präglats av familjen Wallenbergs motto ”esse non videri”, det vill säga att verka utan att synas. Men även i vårt land tycker nog de flesta att de få har det för bra.

Att äga en stor förmögenhet kan naturligtvis handla om lyxkonsumtion. Men till allra största delen består förmögenheten i att äga, och därmed kontrollera, företag. Stora företag, men också ett stort antal små företag. Om Oxfams och andras ambitioner förverkligas innebär det att investerat kapital förvandlas till konsumtion, med andra ord att förmögenhet för ett fåtal blir inkomst för ett flertal.

Om all förmögenhet förvandlas till inkomst skulle vi alla få väldigt mycket mer pengar att köpa för. Problemet är bara att det inte längre finns något att köpa, eftersom all produktion utraderas. Kapital är alltså nödvändigt för att ekonomin ska fungera. Frågan är bara vem som ska äga detta kapital. Socialisterna vill att staten ska äga kapitalet, men det förändrar inte koncentrationen av förmögenhet i sig. Andra vill att ägandet ska spridas så att vi alla äger produktionsmedlen i form av aktieinnehav. Det ger i och för sig jämlikare förmögenhetsfördelning. Däremot följer inte kontrollen över företagen med ägandet – den kontrollen flyttas i stället över från ägarna till anställda företagsledare.

För egen del har jag ingen som helst längtan efter det arbete och det ansvar det innebär att kontrollera ett storföretag. Det får andra gärna ta hand om, och det stör mig inte att det samtidigt betyder att äga en stor förmögenhet. Om jag är nöjd med det som produceras går det bra för företaget och förmögenheten växer. Om jag är missnöjd kan ägaren i stället förlora sin förmögenhet. Det ger mig den konsumentmakt över produktionen som är kärnan i den kapitalistiska marknadsekonomin.

Ekonomisk jämlikhet handlar alltså dels om lika inkomster, dels om lika förmögenhet. Det första är inget problem. Sverige är redan så inkomstutjämnat att lönen tappat mycket av sin roll som morot för ökade ansträngningar. Att det har skett en marginellt ökad olikhet när det gäller kapitalinkomster handlar främst om utvecklingen på bostadsmarknaden.

Däremot finns en stor ojämlikhet i fördelningen av förmögenhet, både i Sverige och i resten av världen. Det är något vi bör vara tacksamma för eftersom det är en förutsättning för skapandet av det produktionskapital som är grunden för allas vårt välstånd.

Lennart Göranson

Pensionär, före detta byråkrat i förvaltningsmyndigheter, domstolar och internationella organisationer, numera medlem i Medborgerlig Samling.