Sveriges första moderna regeringsform från 1809 byggde på maktdelningsprincipen. 1974 sattes principen ur spel genom att nuvarande regeringsform knäsatte folksuveränitetsprincipen. Lennart Göranson skriver att det är illavarslande att Sverigedemokraternas stöd för ministerstyre för partiet närmare Socialdemokraterna samtidigt som de borgerliga inte vågar verka för maktdelningsprincipen.
I amerikansk politik kallas det ”checks and balances”. Styret av USA bygger på maktdelning mellan den dömande makten (Högsta domstolen), den lagstiftande (kongressen) och den verkställande (presidenten). Tanken är att de tre ska kontrollera varandra. Systemet, som finns beskrivet i USA:s grundlag från 1789, har viss inbyggd tröghet – varje aktör har vissa möjligheter att granska och begränsa de andra.
Den franske upplysningsfilosofen Montesquieu anses vara den som utvecklade maktdelningsprincipen, även om liknande tankar finns hos föregångarna Rutherford och Locke. I Sverige byggde 1809 års regeringsform på maktdelning mellan den verkställande, den beskattande, den lagstiftande och den dömande makten. Vår nuvarande regeringsform, som trädde i kraft 1975, domineras av en helt annan princip, nämligen folksuveränitetsprincipen.
Att folket ska vara suveränt låter sympatiskt, men betyder något förenklat att majoriteten kan bestämma över minoriteten utan bromsklossar i form av ”checks and balances”.
När det gäller USA fruktar somliga att Trump nu är på väg att avskaffa maktdelningen genom att runda lagstiftarna i form av presidentdekret och genom att försöka sätta sig över domstolarna. Det uppmärksammas även av kritiska röster i Sverige, trots att få i vårt land stöder maktdelningsprincipen.
Hos oss gäller att ”all offentlig makt utgår från folket” (RF 1 kap. 1 §). I praktiken betyder det att medborgarna röstar fram riksdagsledamöter och att riksdagen – ”knapptryckarkompaniet” – sätter sin stämpel på de lagar regeringen tagit initiativ till. Domstolarna räknas inte som någon ”tredje statsmakt” och har ingen möjlighet att sätta gränser för vare sig regeringens eller riksdagens makt – exempelvis genom en författningsdomstol.
Rättsstater medger normalt inte att den offentliga makten är så koncentrerad till regeringen. Ändå finns vissa inslag av ”checks and balances” i den svenska modellen. Ett är att regeringens ministrar inte får lägga sig i domstolars och förvaltningsmyndigheters handläggning av enskilda ärenden. Däremot får regeringen – som kollektiv – ge generella direktiv för underställda myndigheter.
Socialdemokraterna har alltid motsatt sig varje inskränkning i den politiska maktens företräde. Den opinion som företräder maktdelning hittar man i det borgerliga lägret, även om stödet för folksuveränitet dominerar även där.
Sverigedemokraterna har genom sin partiledare nyligen förklarat att man önskar ”mer av ministerstyre”. Det är inte första tecknet på närmande till socialdemokratin: förslag om statliga ingrepp i marknadens prisbildning och sympatier för folkhemsideologin pekar i samma riktning. Samtidigt som S närmar sig SD:s tuffare linje när det gäller brottsbekämpning och integration.
Det är illavarslande att två av riksdagens största partier inte ser något behov av att sätta gränser för den politiska makten samtidigt som de partier som brukar uppfatta sig som borgerliga inte vågar ta i frågan om ett återinförande av maktdelningsprincipen.
