Människosläktet tycks vara utrustat med en obetvinglig lust att ingripa, intervenera, att styra och ställa.

När jag var tre år flyttade familjen till en liten villa. Det första pappa gjorde var att hugga ned en stor tall. Det var inget fel på tallen. Den prydde sin plats. Men ned skulle den till varje pris.

När jag var tolv år flyttade familjen till en större villa. Det första pappa gjorde var att riva verandan. Det var inget fel på verandan. Men ned skulle den till varje pris, trots att entrén efteråt såg stympad ut.

Motståndet mot att låta saker vara som de är gäller inte bara min pappa. Det finns på alla tänkbara områden där människor vill ”laga det som inte är trasigt”. Ett sådant område är den biologiska mångfalden.

Antalet individer i en viss art kan öka eller minska. Det händer hela tiden. När antalet ökar för mycket klassas arten som invasiv. Då vill man begränsa utbredningen eller utrota arten. Men när antalet minskar ses det som ett hot mot den biologiska mångfalden och stora räddningsinsatser görs. Oavsett i vilken riktning utvecklingen går tar lusten att ingripa över varje impuls att ”gilla läget”.

Många sådana förändringar har skett under min livstid. Som barn såg jag aldrig en ringduva. Nu är de en av de vanligaste fåglarna där jag bor. När jag i ungdomen seglade i skärgården såg jag aldrig en säl eller havsörn. Idag förekommer de ganska rikligt.

Några djur har blivit mer sällsynta, exempelvis strömmingen. Men det beror inte på naturliga variationer. I övrigt verkar larmrapporterna mest handla om skalbaggar som jag knappast saknar.

Så är det på många områden. Politiken är ett.

Till vänster är interventionismen en grundbult i ideologin. Socialdemokraterna har gått från ”folkuppfostran” på 30-talet till ”det starka samhället” från 60-talet och framåt. Ekot från kommunismens femårsplaner återkommer i den ”utvecklade industripolitiken”. Miljöpartiet tror på politikens förmåga att i detalj styra hur miljö och klimat utvecklar sig.

Man kunde tro att det ser annorlunda ut på den borgerliga sidan. Klassiska liberaler tror på medborgarens vilja och förmåga att ta ansvar för sitt liv, utan pekpinnar från politikens prussiluskor. Redan Adam Smith hänvisade till ekonomins förmåga att reglera sig själv med hjälp av en ”osynlig hand”.

På den konservativa sidan finns traditionen att värna om det bestående, att lita på erfarenheten, att vara försiktig med snabba förändringar.

Men så ser det inte ut i dagens Sverige. Socialliberaler ser som sin uppgift att ingripa mot allt som är fel. Kristdemokraternas hantering av gårdsförsäljningen av alkohol är ett tecken i tiden. Moderaterna rensar inte i arvet från Socialdemokraternas regleringsiver. Och inget tyder på att Sverigedemokraterna skulle vara mindre benägna att styra och ställa än vänstern.

I dagens Sverige erbjuder höger/vänster inte någon skiljelinje mellan lusten att intervenera och tilltron till en utveckling som vi får anpassa oss till på olika sätt. Snarare är interventionism politikens väsen och ”raison d’être”. ”Laissez-faire” har ingen hemvist i dagens svenska politiska partier.

Det är allvarligt. Lägger de som styr vårt land för stor vikt vid att ingripa mot det som vi i Sverige ändå inte kan och bör göra något åt innebär det inte bara slöseri med mänsklig energi och skattebetalarnas pengar. Värre är att det tar kraft från det som vi faktiskt kan och måste göra något åt, som organiserad brottslighet och hotet från ondskefulla länder.