Det svenska rättsväsendet har varit svagt jämfört med den politiska makten. Men nu verkar regeringen vilja stärka domstolarna. Lennart Göranson ser det som ett försiktigt närmande till maktdelningsprincipen, men noterar mediernas kompakta ointresse.
Nyligen snubblade jag över en nyhet som jag tidigare missat. Tidningen Realtid rapporterade att ledamöterna i Domstolsverket, till skillnad från andra statliga styrelser, fortsättningsvis ska nomineras av domstolarna själva och inte av regeringen.
Det handlar om en total förändring av verkets organisation, rutiner och processer, och är en konsekvens av regeringens proposition 2024/25 om stärkt skydd för demokratin och domstolarnas oberoende. Förslagen innebär i huvudsak att det ska bli svårare att ändra grundlag och att skyddet för domstolarnas och domarnas oberoende långsiktigt stärks.
Att det här var en nyhet för mig kan bero på bristande uppmärksamhet från min sida. En annan förklaring kan vara att mainstream media inte har lyft fram saken som en stor nyhet. Det kan i sin tur bero på att journalister inte har insett frågans betydelse, alternativt att man inte tycker om reformen som sådan.
Sverige har ibland kritiserats för att inte leva upp till kriterierna för en fullödig rättsstat, bland annat av Inga-Britt Ahlenius. Ytterst handlar det om valet mellan två modeller för att styra ett land: folksuveränitetsprincipen och maktdelningsprincipen.
I Sverige är folksuveränitetsprincipen helt dominerande. Det betyder teoretiskt, med Regeringsformens ord, att all offentlig makt utgår från folket. I praktiken betyder det att den odelade makten ligger hos regeringen, utan det som brukar kallas checks and balances.
Maktdelningsprincipen betyder att politikermakten balanseras i ett tredelat system: en dömande makt, en lagstiftande makt och en verkställande makt. Kraftigt förenklat kan man säga att folksuveränitetsprincipen ger majoriteten möjlighet att köra över minoriteten, medan maktdelningsprincipen ger ett skydd för minoriteter att inte utsättas för övergrepp.
Rättsväsendet har länge stått under politisk kontroll i vårt land och räknas inte som en av de tre statsmakterna. Socialdemokraterna har varit drivande för att skapa politikerväldet, men borgerligheten kan knappast sägas ha bjudit något motstånd av betydelse.
Regeringen tar nu försiktiga, men ändå tydliga, steg för att stärka domstolsväsendets oavhängighet från den politiska makten. I sak innebär det ett närmande till maktdelningsprincipen. Det borde det ha varit en förstasidesnyhet i ledande media. Men så är det inte. Folksuveränitetsprincipen, eller om man så vill den odelade politikermakten, är alltför fast förankrad i den svenska folksjälen. Kanske också hos politikerskrået, oavsett färg. Och att ändra den grundlag som lägger fast principen kommer bli ännu svårare när proposition 2024/25 slutligt klubbas av riksdagen.
