Att regeringsbildningen hösten 2026 blir en delikat historia framstår nu allt tydligare. Oppositionen har fortfarande ett övertag i opinionsmätningarna. Men om valresultatet blir en spegelbild av dagens opinionsläge skulle det ändå inte vara möjligt att få stöd för en regering med alla fyra oppositionspartierna. V kräver nämligen plats i regeringen samtidigt som C lovar att fälla varje regering med ministerposter för V. Och en regering med S, MP och antingen V eller C skulle inte nå upp till de nödvändiga 175 mandaten.

På den borgerliga sidan skulle en fyrpartiregering med C få 181 mandat, men där drar C i stället sin röda linje mot SD. Med L utanför riksdagen når M, SD och KD tillsammans bara upp till 163 mandat.

Den enda kombinationen som skulle få den eftersträvade majoriteten vore alltså S+M, med 189 mandat. Det är en insikt som nu verkar ha drabbat de berörda partierna.

Magdalena Anderssons inbjudan till M att sluta en 10-årspakt mot gängkriminaliteten är inte det enda exemplet. Under den senaste tiden har S på flera sätt markerat en vilja att hitta en gemensam linje med M. Utspel som skulle falla V och MP i smaken har samtidigt lyst med sin frånvaro, eller åtminstone tonats ner.

Skulle en sådan bred koalition, med finskt föredöme, bli verklighet skulle KD riskera att hamna utanför. Det insåg Busch redan i november när hon inbjöd S till samverkan om energipolitiken.

Att sossarna skulle kunna dela säng med högern är en tanke som man tidigare knappt vågat tänka i vårt land. Åtminstone inte i fredstid och åtminstone inte på riksnivå. Kommunalt går det däremot bra – enligt ChatGPT för närvarande i 35–45 kommuner. Där är man mer pragmatisk, i riksdagen spelar ideologin större roll. Frågan är då om den ideologiska klyftan mellan S och M är alltför djup för att samregera när ingen annan lösning står till buds.

I det socialdemokratiska partiet finns ett tämligen brett politiskt spektrum, från Suhonens Katalys och Bjerelds Tro och Solidaritet till de grupper som brukade kallas kanslihushögern. Traditionellt hade LO sin hemvist bland industriarbetarna, en grupp som inte lockas av genusteori eller klimathysteri. Numera är tjänstemannayrkena inom offentlig sektor mer dominerande, och med dem andra värderingar. Trots det är den industrivänliga falangen inom S fortfarande stark.

Moderaterna rymmer också olika traditioner, från värdekonservativa till ekonomiliberaler. Moderaternas föregångare, Allmänna valmansförbundet, var i början av 1900-talet drivande för förstatligande av privata företag, bland annat LKAB år 1907. Trots den ”nyliberala” vågen under senare tid finns fortfarande inom delar av partiet sympatier för statlig kontroll över näringslivet.

Var kan då S och M mötas? Båda partierna har större förtroende för statens fasta grepp om rorkulten än för marknadens osynliga hand. Båda har av tradition närmare länkar till storföretagen än till entreprenörer och småföretag. Monopol är inte anatema så länge staten har ett finger med i spelet. Och på områden som kriminalpolitik, försvarspolitik, invandring och integritetsskydd bör de båda partierna inte få några svårigheter att hitta en gemensam linje. Särskilt när det inte finns något behov av att hålla stödpartier på gott humör: V och MP på ena sidan respektive L och SD på den andra.

Ett Sverige som styrs av S+M skulle få en mycket stark regeringsmakt. Oppositionen skulle vara försvagad genom sin splittring på helt olika politiska riktningar. Det kan vara en styrka men också medföra risker.

För den som ser den tilltagande politikermakten som ett problem i sig vore en stark regering inte nödvändigtvis av godo. Inget parti vill begränsa sin egen makt, men S och M är särskilt obenägna att släppa på tyglarna till förmån för civilsamhället och medborgarnas egenmakt. Vad Sverige i stället behöver är ett gynnsammare klimat för företagande och entreprenörskap utan statlig klåfingrighet.