Marknadsliberala ekonomer hänvisar gärna till den österrikiske nationalekonomen Joseph Schumpeter. Han lanserade begreppet kreativ förstörelse. Enligt Schumpeter står entreprenörers innovationer för den långsiktiga ekonomiska utvecklingen i kapitalistiska samhällen, genom att de ersätter befintlig teknik. Samtidigt skadar innovationerna de redan etablerade företag som byggt sina positioner eller monopol på gammal teknik.

Den yttersta konsekvensen är att obsoleta företag går i konkurs och lämnar ett utrymme för nya och effektivare företag att växa. Konkurser är alltså något som är nyttigt för samhällsekonomin och allas vårt välstånd.

Politiker – även om de i princip hyllar marknadsliberala principer – är däremot rädda för konkurser. De styrs mer av Jean-Claude Junckers ord ”vi vet alla vad som behöver göras, vi vet bara inte hur vi ska bli återvalda efteråt”. Väljaropinionen gillar inte konkurser. Den ser mer till kortsiktiga effekter som arbetslöshet, påfrestningar på den lokala ekonomin och att uppskattade produkter försvinner från marknaden. Positiva men osäkra och långsiktiga effekter väger sällan upp negativa, säkra och omedelbara effekter i människors medvetande. Det politiska svaret blir därför ofta ”satsningar” med skattemedel som motverkar den nödvändiga förnyelsen.

President Trumps – eller egentligen den amerikanska administrationens – utrikespolitik börjar alltmer likna en hotande konkurs. Gaza håller inte på att omvandlas till Levantens motsvarighet till Mar-a-Lago. I stället är Hamas på god väg att återupprätta sin diktatoriska regim. Hizbollah låter sig inte imponeras av avtal mellan Israel och Libanesiska staten, eftersom den senare saknar kapacitet att avväpna Hizbollah. Och kriget mot Iran förefaller utmynna i en situation som är precis densamma som innan konflikten bröt ut: Hormuzsundet öppet för trafik, Iran fortsätter att anrika uran (med värdelösa löften att inte tillverka atombomber) och Revolutionsgardet befäster sin makt över den iranska politiken, såväl utrikes som inrikes. Enda skillnaden är att USA har gjort slut på stora mängder krigsmaterial som skulle ha behövts på annat håll.

Till det kommer att omvärldens tillit till USA:s handelspolitik har skadats i grunden, med förödande effekter för ekonomisk stabilitet i hela världen. Förtroendet för att Nato vid behov ska leverera vad organisationen skapades för sviktar också.

Den samlade bilden kan se ganska mörk ut, om man inte är Schumpeterian. Tror man däremot på konkursers hälsosamma effekter kan det se annorlunda ut. Att en samhällsordning bryter samman kan vara just det som behövs när utvecklingen gått i stå, inte minst för Europa. EU:s utveckling mot övercentralisering och överreglering behöver brytas för att släppa fram innovationer och entreprenörer. Europas länder behöver inse att det är upp till dem själva att hejda rysk expansionism. Vi behöver också bryta beroendet av teknologi som kontrolleras av amerikanska storföretag, och i förlängningen av en nyckfull amerikansk president.

Jag upplever att mycket av det här redan är på gång. Vi får bara ha tålamod med att allt inte vänder på en gång. Men håller vi färdriktningen kan även utrikespolitiska konkurser bli kreativa.