Etablerade medier ersätter alltmer en analyserande journalistik med intervjuer som fokuserar på enskilda personers upplevelser. Valet av intervjupersoner kan styra den bild som reportagen förmedlar och öppna dörren för agendasättande journalistik, skriver Lennart Göranson.
Rubrikens Nisse är journalistslang som lanserades i SVT:s Aktuelltredaktion för 50 år sedan. Han representerade den vanlige knegaren i en av Stockholms södra förorter, obesvärad av någon djupare bildning eller utbildning men utrustad med sunt och folkligt förnuft. En medelsvensson, eller ”the man in the street”, ibland karakteriserad som ”den tysta majoriteten”.
Nisse i Hökarängen var ursprungligen en tänkt målgrupp, den kategori av människor som journalisten mentalt skulle sträva efter att nå. Idag har han blivit något annat, nämligen en teknik att utöva nyhetsförmedling.
Det tydligaste uttrycket för Nissetekniken står TV för: När något värt att rapportera har hänt går man nämligen ut på stan och genomför intervjuer. Tanken är uppenbarligen att ett par tre slumpvis utvalda intervjuoffer ska ge en bild av vad allmänheten tycker.
Vill man veta vad människor anser om en viss fråga kan man genomföra en attitydundersökning. Som tumregel brukar det räcka med ett obundet slumpmässigt urval av i storleksordningen 700 intervjupersoner för att få en hygglig bild av vad målgruppen tycker – i alla fall så hygglig att det går att beräkna ett statistiskt konfidensintervall.
Men spridningen av svaren har betydelse: om alla i populationen skulle ge exakt samma svar vore tre intervjuer mer än tillräckligt. Det är kanske just det intrycket som TV-journalisten vill ge. Men som vi alla vet tycker folk olika och tre intervjuer säger överhuvudtaget ingenting om vad ”folk i allmänhet” anser – även om de vore slumpvis utvalda. Vilket de inte är.
Nissetekniken är dålig journalistik också i ett annat avseende: De som intervjuas saknar helt möjlighet att säga något om det jag själv vill veta. Om det exempelvis har sprängts en port i ett flerfamiljshus är jag nyfiken på vem man ville skrämma genom dådet, vem som har utfört sprängningen och på vems uppdrag. Gärna också varför någon ägnar sig åt att beställa sprängningar av portar.
Men den intervjuade, som bor något kvarter bort, kan bara berätta om sina upplevelser. Att det smällde förfärligt, kanske att han blev rädd och att han är orolig för att det ska hända igen. Precis det som jag skulle känna själv.
Ett annat exempel: I samband med Trumps möte med Xi Jinping har SVT:s utrikeskorrespondent – trots statstelevisionens prekära budgetläge – rest till Beijing. Det är svårt att se vilken saklig information han kan få på ort och ställe som inte lika gärna kan inhämtas på distans. Däremot krävs fysisk närvaro för att intervjua ett par kineser på gatan. Syftet är troligen att vi tittare på så vis ska få en inblick i vad de kinesiska motsvarigheterna till Nisse i Hökarängen anser om situationen i världen och i Kina.
Men det får vi inte. Informationen i ett land som Kina är så starkt styrd av staten att mannen på gatan normalt tycker precis det som staten vill att han ska tycka. Och skulle SVT-journalisten till äventyrs råka hitta ett intervjuoffer som tycker något annat är det orimligt att tro att han skulle våga avslöja det för en västerländsk journalist.
Exemplen är valda från TV, men tekniken går igen i de ledande dagstidningarna. Fokus har flyttats från analys av orsaker och samband till enskilda personers upplevelser. Långa reportage – många skulle säga snyftreportage – fyller den plats i media som borde ha ägnats åt seriös journalistik. Inlevelse ersätter insikt.
Man kunde tycka att den etablerade journalistikens förfall spelar mindre roll idag när det finns alternativ att tillgå. Vill man stilla sin nyfikenhet i stället för att bara bli underhållen finns mycket att hämta på nätet i form av nättidskrifter, bloggar av hög kvalitet och naturligtvis också skvaller att ta med en nypa salt. Men det allvarliga med Nisse i Hökarängen är att han kan ha valts på annat sätt än med slumpen.
I riktiga attitydundersökningar är självval ett problem: de som låter sig intervjuas tycker vanligen inte samma sak som de som vägrar att ställa upp. När det gäller etablerade medias intervjuer är risken större än så: journalisten har makten att själv välja vilka intervjuer han vill publicera och på så sätt styra Nisses redovisade uppfattningar. Därmed är fältet fritt för det som kallas agendajournalistik, en förment nyhetsförmedling som i verkligheten är en megafon för journalistens egna värderingar och uppfattningar.
Och om det teoretiskt är möjligt kan man vara ganska säker på att det sker i verkligheten också.
