Det finns en uråldrig konflikt mellan frihet och jämlikhet. För att man ska vara fri så måste man kunna gå sin egen väg, men när man går sin egen väg lär man oundvikligen nå en annan plats än andra. Detta må vara bättre eller sämre, men det blir knappast jämlikt. Ändå envisas vi med att vilja ha både frihet och jämlikhet. I dagens Sverige försöker vi jämka samman dessa två ideal genom det kommunala utjämningssystemet, skriver Lennart Göranson.
I somras överlämnade Utjämningskommittén sitt slutbetänkande till regeringen. Kommittén hade gjort en bred översyn av det kommunalekonomiska utjämningssystemet och lämnade flera förslag på förändringar som syftar till att skapa mer likvärdiga ekonomiska förutsättningar för kommuner och regioner.
Alla har inte varit entusiastiska: bland annat skrev företrädare för ett antal kommuner i Stockholmsområdet i en debattartikel att förslagen ”motverkar effektivitet, hämmar tillväxt och är direkt farligt, inte bara för Stockholmsregionens utveckling, utan för hela Sveriges utveckling”.
Kritikerna menar att utjämningssystemet kompenserar för kostnader och inte för behoven, något som kommitténs ordförande har tillbakavisat. Tydligt är att systemet är alltför komplext för att vi lekmän ska kunna ta ställning till hur det bäst bör utformats. Däremot finns goda skäl att ha synpunkter på själva utgångspunkterna för förslagen, nämligen att kommunerna har den odelade makten att bestämma hur man använder sina budgetmedel samtidigt som den kommunala service som erbjuds ska vara lika i alla delar av vårt land. För mig framstår det kommunala självstyret och den kommunala jämlikheten som oförenliga, en sådan sammanställning av två motsatta ting som man brukar kalla oxymoron, en självmotsägelse.
Det svenska kommunala självstyret är en trosartikel som står höjd över varje ifrågasättande och dessutom finns inskriven i såväl grundlagen som kommunallagen. Vad den egentligen betyder har däremot aldrig definierats, vilket ger utrymme för varierande tolkningar. En restriktiv tolkning är att det bara handlar om att kommunmedborgarna har den demokratiska rätten att välja ledamöterna i kommunfullmäktige. I den motsatta änden av skalan står de som ser kommunerna som helt självständiga i förhållande till staten – att Sverige i det närmaste skulle kunna betraktas som en konfederation.
Jag har med egna öron hört en minister stolt förklara att han ”aldrig skulle acceptera att en kommunalt förtroendevald ska behöva böja sig under en domare”. Och genom mitt arbete i Den goda välfärdens Konkurrenskommission har jag blivit medveten om det utbredda kommunala lagtrotset, som främst handlar om olagliga upphandlingar. Men uppfattningen att kommunerna står över lagen strider mot EU-rätten, som inte ser någon skillnad mellan stat och kommun: alla former av offentlig makt innefattas i begreppet ”staten”.
Att den kommunala servicen, exempelvis sjukvård och äldrevård, ska vara identiskt lika i alla delar av vårt land finns inte reglerat i lag. Däremot råder en stark övertygelse inom den allmänna opinionen att så bör vara fallet. Medierna uppmärksammar ofta ”missförhållanden” i form av olikheter mellan kommuners service, och utgångspunkten är alltid att den mindre ambitiösa nivån måste höjas till den mest ambitiösa – aldrig tvärtom.
Att det finns olikheter mellan kommuner kan ha flera förklaringar. En är att vissa kommuner har en äldre eller sjukare befolkning än andra. En annan att kommuner har olika stor budget på grund av skillnader i skatteuttag och skatteunderlag. Men en viktig orsak är just det kommunala självstyret: det är kommunen som bestämmer hur budgeten fördelas mellan olika ändamål. Exempelvis hur mycket som går till äldrevård och hur mycket till ishallar.
Det är grunden till att vi har ett system för ekonomisk utjämning mellan kommuner: å ena sidan kravet att den kommunala servicen ska vara jämlik, å andra sidan att den i verkligheten inte är det på grund av demografi, tillgänglig budget och vad kommunerna prioriterar. Lösningen har blivit att staten tvingar vissa kommuner att skicka pengar till andra kommuner.
Den optimistiska förhoppningen är att de kommuner som får ett tillskott i kassan använder pengarna till att höja den kommunala servicen till samma nivå som i de delar av landet som har den högsta ambitionsnivån. Den pessimistiska farhågan är att de nya pengarna i stället används till att ”sätta kommunen på kartan” eller lansera skrytprojekt som skänker glans åt kommunstyret. I förvissningen att det kommer nya pengar när servicen fortfarande är dålig.
Om ambitionsnivån på områden som äldrevård och sjukvård ska vara exakt densamma i alla delar av vårt land går det inte att låta kommunerna bestämma över den delen av sin budget. Och då finns ingen anledning att lägga det ansvaret på kommunerna, det bör i stället bli statens ansvar. Om vi å andra sidan vill hävda kommunernas rätt att själva bestämma hur budgeten ska fördelas på olika områden blir inte resultatet lika i alla kommuner, och den allmänna opinionen får förstå och acceptera den saken. Vi måste välja vilket som är viktigast.
Kommunalt självstyre och jämlik kommunal service är oförenliga, den saken är viktigare att diskutera än hur det rådande utjämningssystemet i detalj bör riggas till.
