Som medlem av den sista papperstidningsläsande generationen möts jag varje morgon av nyheter som är både nedslående och förvirrande. Jag söker förklaringar, men hittar dem sällan. Inte stort bättre på sociala medier, där upprördheten över allt som är fel sällan kompletteras med någon djupare analys.

Som en rumpnisse i undervegetationen frågar jag mig ofta hur man har tänkt, om man alls har tänkt.

Det så kallade återvändarbidraget förslås höjas från 10 000 kr till 600 000 kr. En imponerande ”satsning”. Migrationsministern ser inga risker för fusk, eller att människor söker sig till Sverige bara för att få del av bidraget, eftersom förslaget även innefattar ”omfattande kontrollåtgärder”. Om en person som fått återvandringsbidraget skulle återvända till Sverige, ska pengarna återbetalas. Det är bara att önska lycka till med den saken.

Ryska robotar och drönare fortsätter att regna ned över Ukraina. Vid den senaste attacken lyckades man skjuta ned hälften, vilket naturligtvis är helt otillräckligt. Ryssland hoppas nu att med USA:s goda minne få annekteringen av Krim internationellt erkänd, permanenta kontrollen över stora ukrainska områden och eliminera västs militära stöd.

Varför sådana åtgärder skulle pacificera Ryssland har ingen lyckats förklara. Inte heller varför Västeuropa, nu när USA hotar att lägga ned sitt engagemang, inte ser till att snabbt och kraftigt förstärka Ukrainas luftförsvar i avvaktan på att den ryska krigsekonomin kollapsar.

Efter Northvolt kommer nu Stegra (tidigare H2 Green Steel) i raden av projekt som framställt sig som flaggskepp i den gröna omställningen men i verkligheten bara vidarebefordrat mycket stora pengar till ett ekonomiskt slukhål. ”Jag är säker att innan kvällen det kommer flera”, som det står i visan om en enkel tulipan. Tanken vandrar vidare till att ”det är lätt att säga tulipanaros – men gör en!” Tydligen har det räckt att säga ”grön” för att portmonnäerna ska öppnas och kritiska röster tystas. Ska det fortsätta på det viset? Är det bara SD som ser när det är dags att sätta klackarna i marken?

Trumps frysning av skattemedel till Harvarduniversitetet har väckt fasa i vårt land, både i den akademiska världen och i kultursektorn. Media framställer åtgärden som ett angrepp på det fria ordet och den akademiska friheten.

Ingen tycks idag minnas att Harvards tidigare rektor tvingades avgå i januari 2024, sedan hon i en kongressutfrågning vägrat ta avstånd från omfattande antisemitisk aktivism vid universitetet. Det är inte bara antisemitism som är utbredd på många amerikanska universitet. Forskning och utbildning präglas alltmer av så kallad kritisk teori som tar avstånd från den vetenskapliga metod som har sin grund i upplysningsfilosoferna.

Många inom den akademiska världen hoppas nu att studenter och lärare ska överge amerikanska universitet och i stället etablera sig i Sverige. Hur tänker man då? Handlar det om att woke och identitetspolitik ska få en ännu starkare ställning än idag?

Redan som ung hoppades jag att en gång förstå hur världen fungerar. Jag är inte längre säker på att det vore en helt angenäm upplevelse.