Begreppet ”modern” har haft olika innebörd över tid. För ett och ett halvt millennium sedan stod modernus för det som var skiljt från antiken, men inte nödvändigtvis bättre. Från 1600-talet blev ”modern” det som var bättre än det gamla och som kopplades till framsteg, vetenskap och frihet. Under sent 1800- och tidigt 1900-tal betydde ”modern” att bryta med traditionerna.

Det moderna eller modernistiska projektet var en bred idéströmning kring 1920-talet som menade att man med hjälp av förnuft, vetenskap och design kunde skapa ett helt nytt och bättre samhälle, och i förlängningen en ny och bättre människa. Det dominerade samhällsplaneringen i många länder, men särskilt starkt i Sovjetunionen och tyska riket.

Sverige är ett land där det modernistiska projektet genomfördes ovanligt konsekvent i arkitektur, socialpolitik och samhällsplanering, med Stockholmsutställningen 1930 som den stora vändpunkten.

Stockholmsutställningen var banbrytande på två sätt. Det ena var huvudpaviljongen Svea Rike, som skapades av Herman Lundborg, också känd för sin roll för det Rasbiologiska institutet.

Svea Rike var den del av Stockholmsutställningen som fick flest besök och som var mest uppskattad av sin samtid. Temat var i hög grad ideologiskt, med kopplingar till rashygien och idén om en ny nationell identitet. Politiskt blev Stockholmsutställningen en språngbräda för den framväxande välfärdsstaten och visionen om folkhemmet.

Lika uppskattad som Svea Rike var av sin samtid, lika effektivt har den delen av Stockholmsutställningen raderats ur vårt kollektiva minne.

Den andra delen, arkitekturen, är desto mer uppmärksammad och uppskattad i vår tid. Arkitekter som Sven Markelius, Gunnar Asplund och flera andra presenterade en social arkitektur som estetiskt bröt mot allt klassiskt. Funktionalismen, eller ”funkis”, blev dominerande i vårt land på ett sätt som inte har sin motsvarighet i andra länder.

Medan Svea Rike riktade blickarna mot Tyskland var den tidens arkitektgeneration i första hand inspirerad av Sovjetunionen. Markelius kollektivhus hade sina förebilder österut och ett av hans projekt var ett operahus för Charkiv, dåvarande huvudstad i Ukrainska sovjetrepubliken, som aldrig uppfördes.

Det modernistiska samhällsprojektet betonar den politiska viljan som drivkraft för att skapa en gyllene framtid. Verktygen var bland annat folkuppfostran, statens växande makt över allt större delar av det civila samhället och omsorgen om medborgarens väl och ve ”från vaggan till graven”. Det socialdemokratiska partiet tog ett huvudansvar för att vårda och utveckla projektet, men efter hand har de mer extrema uttrycken avvecklats eller tonats ner, exempelvis steriliseringspolitiken. Idag svävar inte längre Alva Myrdals ande över vårt land, inte heller Olof Palmes.

Det betyder inte att vi helt skakat av oss arvet efter Stockholmsutställningen.

Ett skäl är att den borgerliga oppositionen under det ”statsbärande” partiets långvariga maktinnehav påverkades av det socialdemokratiska ”problemformuleringsmonopolet”. Till den grad att många uppfattade att ”i Sverige är alla socialdemokrater”. Ett annat är att begreppet folkhemmet från början var en konservativ idé, lanserad redan 1912 av högerpolitikern Rudolf Kjellén.

Men den kanske viktigaste orsaken är att den svenska statsförvaltningen, alltsedan Axel Oxenstiernas dagar, har en hög grad av självständighet mot regeringsmakten. I våra dagar är SIDA, Migrationsverket och Skolöverstyrelsen bara några exempel på att värderingar som ”sitter i väggarna” på många myndigheter inte enkelt går att ändra, inte ens genom byte av generaldirektör.

Därför lever det projekt som fick sitt genomslag i Sverige med Stockholmsutställningen 1930, och som drevs till sin spets av auktoritära regimer öster och söder om oss, i vissa delar fortfarande kvar. Det finns fortfarande ett starkt stöd för folkuppfostran när det gäller vad vi äter och dricker, hur vi hanterar vår kroppsliga och mentala hälsa och hur vi organiserar vårt familjeliv. Staten anses fortfarande ha det övergripande ansvaret för vårt välbefinnande, inte vi själva som medborgare. Och politiken anses fortfarande vara den kraft som driver ekonomiska framsteg och välstånd, snarare än entreprenörer och innovatörer.

Det modernistiska samhällsprojektet var inte lösningen på mänsklighetens problem. När det förenades med auktoritära regimer var det tvärtom orsaken till några av mänsklighetens största olyckor. Men även i den demokratiska tappningen skapade det ett förmyndarsamhälle som undergrävde förtroendet för människors vilja och förmåga att ta ansvar för sitt eget liv.

Det är mycket begärt att politiker ska ta initiativ för att begränsa sin egen makt. Ändå är det just vad som krävs för att äntligen skrota det modernistiska samhällsprojektet.