Facebook noscript imageGudmundson: Förändring eller fyra år till?
Per Gudmundson
Ledare
Gudmundson: Förändring eller fyra år till?
Foto: Jessica Gow, TT.
Foto: Jessica Gow, TT.

Förändring eller fyra år till? Det är den enda fråga som behöver ställas inför valet 2022.

I Magdalena Anderssons linjetal när hon nominerades till partiledare för Socialdemokraterna fanns ingen som helst antydan om någon ny riktning. Anderssons tal bestod av samma sorts tomma klassretorik och till intet förpliktigande besvärjelser som företrädaren Stefan Löfven byggt sin regeringspolitik på.

Andersson lovade till exempel ”en fullskalig mobilisering av hela samhället för att ta tillbaka kontrollen från gäng som håller hela bostadsområden som gisslan”. Men när detta skulle konkretiseras innebar det tydligen bara mer arbetsmarknadspolitik. ”Alla ska vara med”, hette det. Andersson lovade därvid att ”vända på varenda sten för att bryta segregationen och knäcka gängen”. Två gånger sade hon att hon skulle vända på stenar.

Andersson har haft avgörande inflytande över landets ekonomiska och arbetsmarknadspolitiska inriktning i sju år. Ingenting tyder på att hon kommer att hitta något nytt om hon så vänder stenar i sju år till.

Det råder alltså ingen osäkerhet om hur de politiska alternativen ser ut.

En röst på något av partierna i nuvarande regeringsunderlag innebär att man förklarar sig nöjd med Sverige som det ser ut i dag. Politiken fortsätter exakt likadant som den har haltat fram sedan 2014.

Detta beror dock inte främst på vilken partiledare Socialdemokraterna har. Det avgörs av regeringsunderlagets konstruktion.

Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Vänsterpartiet och Centerpartiet binder upp varandra i en ömsesidig blockering som förhindrar varje ansats till reform. Inga politiska åtgärder vidtas förrän de blir absolut oundvikliga. Enbart nationella kriser – som asylkrisen 2015 eller pandemin 2020 – förmår häva blockeringen och framkalla handling. Alla andra problem förblir obesvarade.

Handlingsförlamningen är inbyggd. Den beror på regeringsunderlagets sammansättning av partier som håller varandra i ett slags rödgrön terrorbalans. Ingenting skulle förändras av att exempelvis Vänsterpartiet togs in i regeringen eller om Centerpartiet fick dubbelt så många röster. Det man ser är vad man får.

Det spelar heller ingen roll vad enskilda partier lovar. Socialdemokraterna säger sig vilja bekämpa arbetslösheten. Centerpartiet påstår att hela Sverige ska leva. Det har de sagt sedan 2014.

Och det gör heller ingen skillnad om Socialdemokraterna leds av Magdalena Andersson i stället för Stefan Löfven. Eller om Vänsterpartiet frontas av Nooshi Dadgostar snarare än Jonas Sjöstedt. Utfallet styrs av partiernas inbördes relation i regeringsunderlaget. En röst på något av partierna däri innebär en röst för status quo.

Det betyder, på varje politikområde, mer av samma. Även om två mandatperioder av socialdemokrati inte fungerat mot långtidsarbetslösheten – förnyat förtroende. Fastän gangstervåld, skjutningar och explosioner inte tryckts tillbaka – samma sak igen.

Att bensinmacken försvinner, att smöret kostar en femtiolapp, att polisen inte kommer när man ringer – allt det där säger man ja till. Ghettofieringen, bidragsbedrägerierna, skolkaoset, bostadsköerna – fyra år till.

En röst på oppositionen, däremot, är en röst för förändring.

Det är lite oklart exakt hur denna förändring ska te sig, men den är utlovad inom framför allt invandringspolitik, brottsbekämpning och energipolitik.

Högerpartierna har förstås sina brister, de också. Det kan inte uteslutas att låsningar även kommer att uppstå mellan Moderaterna, Kristdemokraterna, Sverigedemokraterna och Liberalerna. Men regeringsalternativet bär på löftet om en ny inriktning.

Sittande regering – med Magdalena Andersson som finansminister – har haft all tid i världen att genomföra sina reformer. Detta är resultatet. Magdalena Andersson kan vända på sina stenar hur många gånger som helst. Rödgrön politik blir inte bättre än så här, eftersom de fyra partierna har varandra låsta i en mexican standoff.

Om ett år är det val. En klar majoritet av svenska väljare anser att Sverige borde byta riktning. När statsvetarna vid Som-institutet frågar så svarar 57 procent att landet går åt fel håll. 31 procent svarar att Sverige är på väg åt rätt håll.

Det är vad valet handlar om 2022.

Per Gudmundson

Tidigare medarbetare på ledarsidan. Utbildad vid journalisthögskolan i Stockholm. Bakgrund som journalist vid SVT, SR och kommersiell tv, 13 år som ledarskribent i SvD. Tills nyligen presschef i KD.