DNA-registren har höjt polisens förmåga att utreda brott. Det är numera inte ovanligt att decenniegamla mysterier plötsligt får sin förklaring eller att oanade samband mellan brott upptäcks. En blottare som topsas i Rågsved kan leda till ett uppklarat våldtäktsförsök i Södertälje.

Men DNA-register har också andra positiva effekter. Det visar ny forskning. Och om vi topsade fler skulle brottsligheten kunna minskas.

Ett danskt forskarlag har undersökt de avskräckande effekterna av DNA-register (”The Effects of DNA Databases on the Deterrence and Detection of Offenders”, American Economic Journal, oktober -21).

2005 vidgades den danska polisens möjligheter till DNA-registrering på flera sätt. Dels fick polisen teknik att själva utföra provtagning utan medicinsk personal, dels blev det möjligt med topsning vid flera vanliga brottstyper såsom inbrott och misshandel. Risken för en åtalad att inkluderas i DNA-registret ökade då påtagligt, från 4 till 40 procent på ett år.

Forskarna har granskat brottsutvecklingen vid tiden för regeländringen, som ett naturligt experiment. De har jämfört effekterna på dem som topsades året efter lagändringen med en kontrollgrupp av icke topsade året innan. Totalt ingick drygt 38 000 individer i studien.

Effekterna var närmast sensationella, jämfört med andra kriminalpolitiska reformer. Med DNA-registrering minskade risken för återfall i brott inom ett år med 42 procent. Effekten var starkast för våldsbrott, där återfallen minskade med 50 procent. Även för återfall i egendomsbrott och vapenbrott verkade topsning avskräckande (men inte för sexualbrott).

Effekterna var kraftigast för unga vuxna och förstagångsförbrytare. Innan reformen 2005 begick 7 procent av alla förstagångsförbrytare nya brott inom ett år. Efter reformen återföll bara 2,2 procent av förstagångsförbrytarna – en reduktion med 71 procent! (Hos övriga reducerades återfallen från 23 till 16,2 procent – en minskning med 30 procent). Beteendeförändringen syntes också tre år efteråt.

Den avskräckande effekten av att förekomma i DNA-registret var så stark att den gav utslag på den totala brottsligheten, menar forskarna. Antalet anmälda brott sjönk också med 5 procent det året.

Men inte nog med det. Brottslighet är starkt kopplat till andra levnadsmönster. Topsning ökade unga lagöverträdares deltagande i utbildning och minskade arbetslösheten. Dessutom höjdes chansen att bli gift och sannolikheten att fortsätta leva ihop med partner och barn.

Logiken är klar. Förekomst i DNA-registret ökar upptäcktsrisken vid brott. Det avskräcker. Särskilt unga lagöverträdare, som ännu inte fastnat i vanebrottslighet, är mottagliga för topsningen som en varning och en uppmaning att bryta ett negativt mönster. Unga killar tar sig i kragen, skaffar sig utbildning, jobb och familj.

Men det är inte så topsningen huvudsakligen används.

Sverige utökade DNA-registreringen ungefär samtidigt som Danmark. Här kan polis topsa den som är skäligen misstänkt för brott där fängelse ingår i straffskalan. Polisen topsade ungefär 28 000 personer förra året, enligt Nationellt forensiskt centrum.

Polisen har de senaste åren strävat efter att öka antalet. I en tillsynsrapport förra året konstaterade Polismyndigheten att användningen av DNA-registrering kunde bli både effektivare och mer utbredd. Det pågår ett arbete, och det är gott.

Men polisens – och lagstiftarens – intention är att topsningen ska vara ett utredningsverktyg, därtill enbart för allvarliga brott. Förarbetena till den svenska lagstiftningen stipulerar tydligt att registertopsning inte ska ske vid ”rena bagatellbrott, där påföljden kan förväntas bli enbart böter”. Justitieombudsmannen (JO) har därutöver kritiserat polisen när topsningen har blivit för generell. Utgångspunkten bör vara att registertopsning inte ska ske om misstanken avser enstaka brott för vilket är föreskrivet böter eller fängelse i högst sex månader, menar JO. Även när straffskalan föreskriver fängelse i ett år eller mer, hittar JO anledning att avstå.

DNA-registrering ska användas för att komma framåt i utredningar av allvarliga brott, är tanken. Det brottspreventiva har man inte tänkt på. Därför topsar vi inte särskilt mycket, och inte heller där det skulle ha störst effekt.

Om vi i stället beaktade att DNA-registret verkar avskräckande skulle användningen rimligen se annorlunda ut. Unga lagöverträdare och förstagångsförbrytare skulle bli föremål för topsning av rent brottspreventiva skäl. Poliser skulle signalera till unga killar på glid att samhället har ögonen på dem.

Topsning skulle i så fall inte bara klara upp begångna brott. Topsning skulle kunna rädda liv. Det kan vara en av de bästa chanserna vi får att minska brottsligheten.

Integritetsaspekten, som var tongivande när lagstiftningen infördes för femton år sedan, ser annorlunda ut i dag. Nuförtiden är risken rentav större att man är ofrivilligt genetiskt kartlagd av privata släktforskningstjänster som MyHeritage och AncestryDNA än av storebror. Att topsas är därmed ett relativt mindre intrång i den personliga sfären nu än det betraktades som förr. Det borde avspeglas i lagen.

Och vill man verkligen inte hamna i ett DNA-register kan man alltid undvika att försätta sig i situationer där man blir skäligen misstänkt för brott med fängelse i straffskalan.