”Om vi kommit i krig med Sovjetunionen är jag övertygad om att just denna elit av ungdom skulle ha kommit att utgöra kärnan till en svensk patriotisk motståndsrörelse.” Så beskrevs den maoistiskt influerade 1970-talsvänstern av förre chefen för Säpos kontraspionage Tore Forsberg i memoarerna Spioner och spioner som spionerar på spioner (Hjalmarson & Högberg, 2003). Maoisterna var månne oförlåtligt naiva inför Kinakommunismen, men de var svurna motståndare till Sovjet.

De tillhörde dessutom oftast en välartad medel- eller överklass. Forsberg såg ungdomarna som ”ett embryo till en politisk elit”. Och han kunde nöjt notera att åtskilliga så småningom hade börjat tjäna fosterlandet. ”Sedan den revolutionära glöden falnat och aktörerna tagit avstånd från leninismen, skaffat sig villa, Volvo och vovve återfinns de idag som läkare, lärare, ledarskribenter, programledare, partiledare, chefredaktörer, informationsdirektörer, statsråd, kommunal- och landstingsråd, skådespelare, generaldirektörer och som sakkunniga i försvarets högsta ledning. Av detta kan man kanske dra slutsatsen att organisationerna var utomordentligt bra skolor där ungdomarna lärde sig inte bara politik utan även ledarskap och retorik.”

Särskilt pekade den gamle Säpo-mannen ut journalisterna på SKP:s tidning Gnistan som goda patrioter. (För yngre läsare: SKP var förkortning för Sveriges kommunistiska parti. Det hette dessförinnan Kommunistiska förbundet marxist-leninisterna, KFML. Partiet drev en hårdför Kinakommunistisk linje som menade att Sovjetunionens styre var revisionistiskt.)

Häromdagen skrev Aftonbladets Peter Kadhammar att ”Sverige bör gå med i Nato” (10/1). ”Med rötterna i 70-talsvänstern har jag alltid hållit hårt på Sveriges neutralitet. Men hotet gör att vi inte har något annat val än att gå med i Nato”, hette det.

Artikeln möttes av viss förvåning, som om en Aftonbladetkolumnist plötsligt begåvats med en Lidnersk knäpp. Men i själva verket är Kadhammar konsekvent.

Peter Kadhammar var en gång i tiden reporter på Gnistan. Där skolades han inte bara i tesdriven journalistik, utan också i kritiskt tänkande gentemot systemet i allmänhet och kanske socialdemokratisk doktrin i synnerhet. Sossarna ansågs vara nästan lika stora svikare gentemot arbetarna som Sovjet. De unga revolutionärerna lärde sig att genomskåda socialdemokratins uppblåsta självbild och förljugna talepunkter.

”Medan många etablerade politiker förfäktade ’kålsuparteorin’, att båda supermakterna var lika farliga, talade maoisterna om för svenskarna att det verkliga hotet mot vårt land kom från Sovjetunionen”, påpekade Forsberg.

Drar man det resonemanget till sin spets är argumentet för ett svenskt medlemskap i Nato inte långt borta. Och nu har Rysslands härskare Vladimir Putin dragit resonemanget till sin spets.

Sveriges senaste försvarspolitiska uppvaknande kom i slutet av 2012. Reportern Mikael Holmström intervjuade dåvarande ÖB Sverker Göranson som erkände att det nationella försvaret enbart skulle räcka till att stå emot ett angrepp i en vecka (SvD 30/12 -12). Under det följande året svängde svensk Nato-opinion påtagligt. Samtidigt hade den borgerliga Alliansregeringen tillsatt den parlamentariskt sammansatta Försvarsberedningen. Beredningen har alltsedan dess tvingat fram höjningar av försvarsanslagen och ökad förmåga.

Ett rimligt mål vore att anslagen skulle uppgå till 2 procent av BNP. Det är den nivå som Nato rekommenderar. Ett försvar i den storleken skulle förbereda Sverige för medlemskap i försvarsalliansen om så krävs. 2 procent är också det långsiktiga målet – till år 2030 – för de borgerliga partierna. I dag får försvaret cirka 1,5 procent av BNP.

Socialdemokraterna släpas motvilligt med på upprustningen. Men så sent som i sin regeringsförklaring i slutet av november blockerade Magdalena Andersson vår enda nödutgång. ”Sverige ska inte söka medlemskap i Nato”, sade hon tvärsäkert.

Ett trovärdigt avskräckande försvar på helt egna ben skulle vara betydligt dyrare. På 1970-talet, när Kadhammar satt på Gnistan och drömde om neutralitet, slukade försvaret över 3 procent av BNP. Dessutom rådde en omfattande värnplikt.

Att bygga upp ett försvar till motsvarande 3 eller kanske 4 procent av BNP skulle ta decennier. Det är tid som ingen har. Det är till och med osäkert om Putin ger oss fristen att komma upp till 2 procent.

Då återstår bara Nato – eller ett enormt risktagande.

Det är det Peter Kadhammar inser. ”Hotet gör att vi inte har något annat val än att gå med i Nato”, skriver han. Men så är han också skolad att både se det ryska hotet och genomskåda socialdemokratiska slagord.