Nio dagar tog det. Nio dagar för att pulverisera 20 års uppbyggnadsarbete.

Insatsen i Afghanistan inleddes hösten 2001 då västvärldens ledande militärmakter, anförda av USA, fördrev talibanstyret och installerade en ny regim. Under två decennier därefter har väst försökt bygga upp en demokratisk statsbildning. Med vapenmakt, med bistånd och med diplomati.

Talibanerna erövrade en första provinshuvudstad den 6 augusti. Nio dagar senare föll Kabul. På nio dagar vreds klockan tillbaka 20 år.

Kriget i Afghanistan har kallats USA:s längsta. Men att välta talibanregimen över ända tog egentligen bara ett par månader för några tusen amerikanska soldater. I april 2002 förklarade dåvarande president George W Bush att krigets första fas var över och att det i stället var dags för en ny Marshallplan, som i Europa efter andra världskriget. Resterande år har ägnats åt att bygga en demokratisk nation där någon sådan aldrig tidigare funnits. Det visade sig vara en uppgift utan slut.

Som mest, under president Barack Obama, hade USA över 100 000 soldater stationerade i Afghanistan. De senaste åren har antalet snarare pendlat omkring 10 000. Kostnaden för insatsen beräknas till omkring två biljoner dollar, det vill säga drygt 17 000 000 000 000 kronor.

Omkring 3 500 koalitionssoldater har fått offra livet, av dem en majoritet amerikanska. 20 000 har skadats.

Vad kriget har kostat Afghanistan är än mer omöjligt att säga. Över 60 000 afghanska militärer och poliser har dött. De civila dödsoffren överstiger 100 000.

Krigströttheten slog till i väst redan efter några år. Men det är svårt att erkänna ett misslyckande. Under förre presidenten, Donald Trump, togs beslutet att USA skulle lämna Afghanistan. Men det skedde först under nuvarande president, Joe Biden, därtill under maximalt förödmjukande former.

Bilderna av hur amerikanska plan lyfter från Kabuls flygplats, med desperata människor som försöker klänga sig fast för att slutligen falla handlöst i döden, kommer att prägla minnet för all framtid.

USA lär inte försöka sig på något liknande igen.

Men misslyckandet är inte bara USA:s. Den svenska insatsen i Afghanistan inleddes direkt efter invasionen, som en del i den FN-sanktionerade 48 nationer starka koalitionen ISAF. Som mest hade Sverige omkring 1 000 soldater på plats. I våras hade vi bara ett 50-tal rådgivare kvar, men under nästan ett decennium bar Sverige säkerhetsansvaret över fyra provinser i norra Afghanistan. Basen Camp Northern Lights i Mazar-e Sharif överlämnades 2014 till afghanska staten. Insatsen beräknas totalt ha kostat över elva miljarder kronor. Fem svenska soldater har stupat, 31 har skadats.

Lika omfattande har den svenska biståndsansträngningen varit. Men där den militära närvaron har trappats av har biståndet höjts. De senaste fyra åren har Sverige satsat mer än en miljard kronor årligen. Omkring 15 procent har varit akut humanitär hjälp. Resten har lagts på utveckling. Sedan 2002 har biståndet uppgått till sammanlagt 14 miljarder kronor.

Det ska tilläggas att de svenska soldaterna har skött sina åtaganden närmast fläckfritt. På samma sätt har den svenska biståndsinsatsen haft högsta klass, inte minst tack vare flaggskeppet Svenska Afghanistankommittén.

Men uppdraget har varit omöjligt.

På individnivå har förstås den svenska ansträngningen spelat roll. Flickor har fått gå i skola. Sjuka har fått vård.

Men på samhällsnivå har insatsen misslyckats. Den tog nio dagar att utradera.

Nederlaget i Afghanistan kommer att innebära ett uppvaknande från västvärldens drömmar om nationsbyggande. Ingen demokratiskt vald ledare kommer under överskådlig tid att kunna övertala sin befolkning att försöka. Allra minst USA:s.

Den logiska följden är att också Sverige omvärderar den förda politiken. Enligt uppgift utreder regeringen nu möjligheterna att omfördela och skära ner biståndet i Afghanistan. Men verkligheten tarvar ett större skifte än så. Utvecklingsbistånd fungerar inte.