I Brian De Palmas Scarface (1983) anländer en båtlast kubanska flyktingar till Miami. Tittaren får följa Al Pacinos rollfigur Tony Montana under hans karriär i det nya landet. Hans första jobb är som diskare på en sämre restaurang. Men Tony Montana anser sig vara ämnad för större saker.

Huvudpersonens berättelse är fiktion, förstås, men filmens premiss bygger på en verklig händelse. Under Marielkrisen 1980 anlände omkring 125 000 kubanska flyktingar till Florida. Inflödet innebar en chock för den lokala ekonomin, vars följder har varit omdiskuterade alltsedan dess.

Till en början menade ekonomer att den kubanska invandringen inte påverkade arbetsmarknaden nämnvärt. Arbetslösheten bland Miami-borna ökade inte på något anmärkningsvärt sätt, lönerna pressades inte ner.

Men när nationalekonomen George Borjas, professor vid Harvard och ansedd som en av världens ledande experter på migrationens effekter på arbetsmarknaden, studerade skeendet såg han någonting annat. Även om migrationens effekt i genomsnitt kunde verka obetydlig, var påverkan stor i enskilda segment. Borjas fann att flyktinginvandringen drabbade den lågutbildade arbetskraften hårt. Den välmående medelklassen märkte kanske inget, men kubanerna trängde ut arbetarna ur låglönesektorn. Tony Montanas första jobb var som diskare, som sagt. Han tog inte jobbet från någon ingenjör. Tvärtom blev varor och tjänster billigare för de välbeställda.

Det är komplicerat att beräkna invandringens effekter. Borjas upptäckt är omdebatterad, och ekonomer fortsätter att nå motstridiga forskningsresultat. Fynden varierar beroende på forskningsmetoderna eller på vilka ursprungs- och destinationsländer som studeras. Det är ju inte heller givet att det som är sant i Florida också stämmer i exempelvis Skandinavien.

En ny norsk studie anlägger Borjas perspektiv. I ”Immigration and economic mobility” (Journal of Population Economics 23/7 -21) kartlägger forskare från Oslo universitet de senaste decenniernas invandring till Norge. Forskarna skiljer mellan olika grupper och regioner på arbetsmarknaden, och granskar hur deras respektive utveckling över tid påverkats av invandringen. Studien utgår från samtliga personer födda i Norge mellan 1960 och 1980. Det ekonomiska utfallet granskas mellan 1993 och 2016, en period då andelen utlandsfödda ökade från ungefär 6 till 22 procent av den norska befolkningen mellan 25 och 55 år, huvudsakligen på grund av invandring från lågt utvecklade länder.

De med lägst inkomster har påverkats mest av invandringen, visar studien. Människor födda i socioekonomiskt svagare skikt har hamnat på efterkälken systematiskt över tid. Möjligheterna till ekonomisk rörlighet uppåt har blivit mer beroende av familjens klass- och utbildningsbakgrund. Hela den tillbakagång i ekonomisk mobilitet som drabbat den ekonomiskt svagaste femtedelen av befolkningen kan förklaras med invandringen, enligt studien. Migrationen till Norge har, kort sagt, förstärkt klasskillnaderna och gjort det svårare för de fattigare att bygga sig en bättre framtid. Medel- och överklassen har ryckt ifrån. Precis som i fallet med Florida och kubanerna.

Mekanismerna bakom är flera. Invandrare från lågt utvecklade länder konkurrerar med den inhemska befolkningen om låginkomstjobben och är beredda att ta arbete till lägre pris. Vinsten är ändå mycket bättre än i hemlandet. Det pressar ner lönerna. Välutbildade och högavlönade invandrare, däremot, är för det första färre till antalet och för det andra ofta redan relativt välbetalda i hemlandet. Det gör att dessa inte innebär någon större press på lönerna i det nya landet. För medelklassen utgör invandringen ett komplement – för arbetarklassen en konkurrent.

Den inhemska befolkningen kan möta inflödet av arbetskraft genom att utbilda sig till mer kunskapsintensiva arbeten, som inte är utsatta för invandrarnas konkurrens. Men för socioekonomiskt svaga grupper är den vägen inte lika enkelt framkomlig. Studieframgång är tydligt knutet till föräldragenerationens utbildningsbakgrund.

Oslo-forskarna spekulerar i om effekterna återspeglas i norrmännens attityder till invandring. Det skulle i så fall förklara varför öppna gränser hittills mest förespråkats av den välutbildade medelklassen, medan invandringsmotståndet varit starkast i arbetarleden.

Det låter rimligt. Samma mönster går att skönja i en rad länder där nationalistiska eller populistiska rörelser seglat upp i kölvattnet efter den ökande migrationen. I Sverige, till exempel, är det inom LO-kollektivet som Sverigedemokraterna gjort störst inbrytning, medan de välutbildade storstadsväljarna har fnyst och rynkat på näsan.

Attitydskillnaderna kan möjligen utjämnas ifall medelklassen känner att det egna intresset är lika hotat.

Tony Montana, förresten. Han lämnade sedermera jobbet som diskare, för att i stället göra sig ett namn inom grov brottslighet kopplad till den lukrativa kokainbranschen.

Men det är ett helt annat forskningsämne. Eller?