Hur kommer det sig att politiker som kallar sig liberala ofta med så stor glädje föreslår att politiken ska lägga sig i människors vardagsliv? Förslaget om obligatorisk förskola från tre år motiveras med att det ska förbättra språkutvecklingen hos den minoritet av barn som lever avskilt från majoritetssamhället. Det handlar alltså om barn till invandrare i utanförskapsområden.

För majoriteten av svenska föräldrar skulle förslaget inte innebära något skillnad. Deras barn går redan på förskola. Gott så.

Men om det nu är ett frihetligt samhälle som vi vill ha kan man fråga sig om den minoritet svenskar som låter sina barn börja förskola senare eller avvaktar tills dagens skolplikt infaller, inte kan få ha det så.

Klarar Sverige verkligen inte av att vara ett land där barn kan växa upp på olika sätt?

Svaret är att förslag om utökat statligt tvång som detta är en direkt följd av ett splittrat mångkulturellt samhälle. Vad vi ser är ett exempel på att samhällen utan gemensam kultur och tradition blir mindre fria.

Oavsett vad vi tycker om saken så är verkligheten sådan att när samhället splittras tar politikerna förr eller senare till tvångsmetoder för att komma tillrätta med saken. I vissa fall måste politikerna kanske göra det, för alternativet är samhällets sönderfall.

Frihet är alltså beroende av gemenskap. Om vi vanvårdar våra gemensamma referensramar får vi istället politiskt tvång. För att hitta tillbaka till friheten måste vi byta syn på frihetens förutsättningar.