Det finns en sorts självklarhet i hur vänstern sprider sitt budskap inom film, media, och litteratur. De behöver inte smyga ut sitt budskap, eftersom de bara antar att det kommer att accepteras. Men nu börjar högern utveckla något liknande, och kritik av wokeidéer framförs med samma självklarhet. Detta skriver författaren Teodor Gustafsson.
Som bekant med Johan Tralaus så att säga ordinarie arbete blev jag inte förvånad över att spänningsromanen Höken sjunger om död (2023) höll hög nivå. De ensamma timmarna på flyg och hotell under en arbetsresa gick fortare med en välskriven kriminalare som sällskap. Akademiska miljöer i Uppsala, trovärdiga personporträtt och bra driv i berättandet. Boken är värd att rekommendera till den som söker svensk kriminal- och spänningslitteratur.
Men det är någonting annat än mördarens motiv som har upptagit mina tankar sedan jag lade ifrån mig den utlästa boken. Läsaren märker att författaren inte vill anpassa sig till akademiska eller kulturella miljöers samtida former. I förbifarten beskrivs forskares och debattörers försök att passa in de flesta händelser i sina förutfattade mallar av ”rasifiering” och allmänt postkolonialt tankegods. De ägnar sig åt en blandning av världsfrånvänt hårklyveri och revirkissande. Det är underhållande. Men det har egentligen ingenting med berättelsen att göra.
Det sista är viktigt. Vad någon förmedlar vid sidan av huvudsaken har betydelse. Det är också något som är minst sagt svårt att mäta. Det handlar om värderingar hos avsändaren av ett budskap, outtalade kulturella regler och antaganden som ligger som ett täcke över verk, miljöer, samtal, texter.
Liberalen Erik Zsiga gav på Timbro förlag ut Popvänstern (2004) i vilken han anekdotiskt ville skildra hur mediala personligheter gjort vänsteruppfattningar till en form av modeaccessoar. För tjugo år sedan var det lätt för mig att ta till mig Zsigas bok. Den var rolig, snabb och slog vilt. Men den gjorde också något som jag både då och nu uppfattar som för tiden nytt i svensk politisk debatt: Den sökte upp det som sades i förbifarten, det som inte var huvudbudskapet men som cementerade en ram av vänsterideologi.
Zsigas bok gavs ut i en annan tid, så klart. Det var en tid då den liberala vågen inom svensk borgerlighet liksom i politiken i allmänhet stod på sin höjdpunkt. Inom borgerligheten konkurrerade klassiska liberaler med socialliberaler. Inom svensk politik stod de som förespråkade mindre stat på ena sidan och de som ville ha större på den andra. Zsigas ambition var att rikta sina slag mot de som misstrodde låga skatter, företagande och individuell frihet.
Och han gjorde ett bra jobb. På ett underhållande och avslöjande sätt visade han på ogenomtänkt slentriansocialism. Han riktade ofta ljuset mot det som skedde lite vid sidan av. Det som inte var huvudpoängen men som satte spelreglerna.
Det Johan Tralaus roman påminde mig om var att detta är en tanke som är bra att bära med sig i de flesta sammanhang. Om de som skriver böckerna har likartade värderingar kommer det att ha betydelse. Om journalisterna som rapporterar om nyhetshändelser har likartade värderingar kommer det att ha betydelse.
Det går självfallet inte att kritisera en författare för att hon låter sin världs- eller människosyn återspeglas i romanen som hon skriver. Det är tillåtet att skriva romaner precis hur man vill. Mångfalden av perspektiv måste komma av att personer med olika värderingar skapar, skriver och producerar. Men nog kan man känna igen sig i den fattigdom som slentrianvänstern bidrar med i hela det svenska offentliga samtalet.
Vad gäller Erik Zsiga så firade han nyligen tjugoårsjubileet av Popvänstern med att i en debattartikel påstå att det idag även finns en pophöger. Kanske är det så, även om Sverige ligger flera år efter USA. Dagens höger är inte alls städad på det sättet som 2004 års svenska välkammade och korrekta Carl Bildt-liberaler och Fredrik Reinfeldt-liberaler var. Det är också nytt att anti-woke och höger kan sälja även inom lättsam underhållning.
Men inom de djupare strukturerna, i akademier, kulturliv och media, är det ofta vänstern som bestämmer spelplanen. De kontrollerar det som är runt den aktuella huvudfrågan. Den som läser en spänningsroman kommer allt som oftast stöta på en hel del popvänster. För att åtgärda det finns bara en väg framåt: Vi som vill ha fler perspektiv, som tycker slentrianvänsterns dominans är själsdödande, måste skapa, skriva och vara aktiva.
Teodor Gustafsson
Författare, nu aktuell med Utanförskap – En berättelse om främlingar
