Några ord av Ulrica Schenström ligger i bakhuvudet och trycker. I en krönika i Eskilstuna-Kuriren skrev hon (20/10) angående nuvarande regerings första halva mandatperiod: ”Om skadan som den här tiden har åstadkommit på den liberala demokratin går att reparera, det får framtiden utröna”.

Jag har ingen anledning att tvivla på Schenströms uppriktiga oro för den liberala demokratins framtid. Den är heller inte unik. Min erfarenhet är att många inom en avgränsad samhällsklass delar hennes uppfattning. Välutbildade, urbana socialdemokrater och vänsterliberaler (även tidigare borgerliga sådana) lever med en föreställning om demokratins förestående fall. Låt oss kalla dem för den kreverande klassen. Det är delvis en rädsla som förenar mig och dem, även om vi ser helt olika orsaker till problemet.

Vad som gnager i mig är på intet sätt nytt. Det är frågan om hur vi ska kunna nå fram till varandra när motståndaren framstår som ett hot mot demokratin. Jag ser, som sagt, också hot. Islamistisk fundamentalism, vår tids hopplösa offentliga samtal, den demografiska splittringen. I förhållande till allt detta tycks nuvarande regering vara demokratins minsta problem. Inte heller tror jag att den ångestfyllda kreverande klassen kommer avskaffa demokratin om Magdalena Andersson blir nästa statsminister.

Den kreverande klassen, således. Kultur- och mediefolk, tjänstemän på myndigheter och NGO:er, akademiker och politiker. Kanske är det eftersom jag har så mycket gemensamt med dem som jag både känner med dem och blir så irriterad. Hur ska jag kunna trösta vänsterliberalen vid mötesbordet som gråter över demokratins och hela mänsklighetens död när dieselskatten sänks eller nya regler för arbetstillstånd införs?

Europeisk och amerikansk politisk mitten-vänster har mobiliserat under parollen att demokratin är hotad. Ambitionen är att lägga allt fokus på högern för att på så sätt kunna ena dess motståndare. Det har varit taktiken i Sverige. Det var Macrons taktik i franska parlamentsvalen. Det var Kamala Harris taktik i amerikanska presidentvalet.

En baksida med denna strategi är att folk faktiskt tror på den själva. Högern är så ond att alla måste enas mot den för om de vinner är vi förlorade.

Vad som från början kan beskrivas som en förlängning av försöken att isolera nya högerpartier och högerkandidater har över tid blivit till övertygelsen att ett förlorat val innebär demokratins död. I Sverige måste detta också kombineras med socialdemokratins ovana vid att inte ha makt. Fortfarande är det så att detta parti har en så djupt rotad vana vid att bestämma att de tror att något fundamentalt går förlorat när de inte gör det.

Det nya från de senaste årtiondena är att den tidigare liberala borgerliga klassen smält samman med vänsteretablissemanget. Detta är en internationell västerländsk trend som har debatterats i många år. Sammantaget får vi alltså en liberal och vänsterelitistisk välutbildad urban klass som fruktar att den stora massan av högerpopulister ska förstöra alla de politiska framsteg som de har uppnått.

Och många ser inte detta som en strategi utan som verkligheten. Allt från jämställdhet och mångfald till hållbar miljö- och klimatpolitik, globalisering och fri rörlighet och mängder av andra värdeladdade begrepp står på spel för den kreverande klassen. Kanske är det hela det moderna projektet som slås i spillror. Mot denna bakgrund är det möjligt att se ursprunget till den kreverande klassens ångest och panik.

Om demokrati, jämställdhet och kanske hela världen är förlorad varje gång högern vinner ett val blir livet jobbigt för dess motståndare. Hur kan jag övertyga den ledsna vänsterliberalen om att livet går vidare även om hennes parti förlorar ett val? Och är det min uppgift att göra det?

I en välfungerande demokrati finns en kulturell grund för den överideologi som demokratin utgör. Detta kan också beskrivas som att de allra flesta litar på att alla de partier och politiker som realistiskt sett kan komma till makten vill landet väl. Det är en form av samhörighet som inte enbart kan grunda sig i formella lagar eller regler, utan också kräver en tradition.

Det kommer fortsätta pågå ett ”blame game” gällande vem som började förstöra denna demokratins kulturella grund. Men går det att vända trenden? Kan jag övertyga Schenström om att allt ska bli bra? Förmodligen inte genom ord, men tiden läker alla sår, påstås det.

Den kreverande klassen är nu upptagen med att slicka sina sår efter Kamala Harris’ förlust. Ångestdimman ligger tung över Stockholm. Det finns personer (ganska många dessutom) som tycks ha bilden att det som händer är att vinnaren av valet går utanför vilka frågor som det är ok att hålla allmänna val kring. Det är alltså exakt samma fenomen som i Sverige efter Tidöavtalet.

Nu tycks vi närma oss pudelns kärna. Vi är inte överens om vad demokrati är. Någon tycker att demokratin har gått förlorad om invandringspolitiken stramas åt. Någon annan menar att demokratin är hotad om äganderätten urholkas eller om invandringen är för omfattande. Är demokratin hotad eftersom vi inte vet vad vi menar med demokrati?

Eftersom min uppfattning är, som tidigare nämnts, att demokrati måste vara en tradition, en historisk verklighet, snarare än ett formellt regelverk, krävs tid för att komma tillrätta med våra problem.

Västvärldens länder behöver sträva mot intern gemenskap snarare än splittring och fragmentering. Detta är ovant för kulturer som under ett halvsekel lovordat splittring under diverse olika liberala, socialistiska och postkoloniala slagord. Gemenskap är en form av gräns. Gränsdragningen ger den kreverande klassen panik eftersom den är van att tänka utifrån den motsägelsefulla vanföreställningen att gränslöshet är frihet.

Sökandet efter gemenskap kommer vara vår tids nya stora projekt, just eftersom gemenskapen är hotad. Det kommer att fortsätta ge upphov till både förvirring och rädsla. Men gemenskapen kommer före demokratin. Utan gemenskapen kommer den kreverande klassens verkliga bekymmer att börja.

Teodor Gustafsson, författare till boken Utanförskap – En berättelse om främlingar

Teodor Gustafsson är en pseudonym