På tjugo år har Sverigedemokraterna gått från ett litet och hatat parti till ett stort och betydligt mindre hatat parti. Idag är regeringsmakten inom räckhåll. Men än sitter partiets barndomstrauma i <span style="font-size: 12.0pt; line-height: 107%; font-family: 'Aptos',sans-serif; mso-ascii-theme-font: minor-latin; mso-fareast-font-family: Aptos; mso-fareast-theme-font: minor-latin; mso-hansi-theme-font: minor-latin; mso-bidi-font-family: 'Times New Roman'; mso-bidi-theme-font: minor-bidi; mso-ansi-language: #2000; mso-fareast-language: EN-US; mso-bidi-language: AR-SA;">– kan man ta sig ut ur inte bara utanförskapet, utan även känslan av utanförskap? Detta frågar sig författaren Teodor Gustafsson.

Några år in på vårt århundrade kom jag för första gången i kontakt med Sverigedemokrater. Det var strax innan Jimmie Åkesson valdes till partiledare. Sett i efterhand påbörjades vid den tiden en förändringsprocess som fortfarande pågår. Partiet kom någonstans ifrån och var på väg rakt in i maktens centrum.

”Bara så ni vet så är det minsann fortfarande synd om oss”. FOTO: Pontus Lundahl/TT

Håller partiet på att bli ett parti som alla andra? Och är det bra eller dåligt? 

Denna artikel är endast för prenumeranter

Välkommen att prenumerera på Bulletin. Då får du tillgång till hela artikeln och allt vårt exklusiva innehåll. Välj din prenumeration och bli en del av Bulletins community idag.