På tjugo år har Sverigedemokraterna gått från ett litet och hatat parti till ett stort och betydligt mindre hatat parti. Idag är regeringsmakten inom räckhåll. Men än sitter partiets barndomstrauma i – kan man ta sig ut ur inte bara utanförskapet, utan även känslan av utanförskap? Detta frågar sig författaren Teodor Gustafsson.
Några år in på vårt århundrade kom jag för första gången i kontakt med Sverigedemokrater. Det var strax innan Jimmie Åkesson valdes till partiledare. Sett i efterhand påbörjades vid den tiden en förändringsprocess som fortfarande pågår. Partiet kom någonstans ifrån och var på väg rakt in i maktens centrum.
Bland det första som jag fick höra från både aktiva sverigedemokrater och från borgerligt håll var att den som rör vid Sverigedemokraterna är död i samhällets ögon. ”Gå hem”, sa en sverigedemokrat till mig. ”Vi är inget vanligt parti”, sa en annan. Intrycket var att just de personerna var förståndiga nog att varna. Jag var mycket ung och trött på vad som skulle bli Allians för Sverige innan den ens tillträtt. Jag ville leka med elden.
Så jag lärde känna aktiva sverigedemokrater i min ålder. Det var personer som redan då lämnat det gamla bakom sig. De var Israelvänner, läste Roger Scruton och Samuel Huntington och var på väg mot vad som är dagens sverigedemokrati och svenska konservatism.
Om det idag fortfarande är svårare att vara engagerad i Sverigedemokraterna än i övriga stora partier så var det på den tiden något exceptionellt. ”De nya lokalpolitikerna och ungdomarna i partiet är vanliga människor”, sa en person med insyn till mig för inte så länge sen. Jag som varit borta från personlig kontakt med partiets gräsrötter under en längre tid tog påståendet som en uppmaning. Jag började söka upp sverigedemokratiska sammanhang igen.
Skillnaden på partiets företrädare år 2024 och, säg, 2006 är mycket riktigt stor. Dagens nya sverigedemokrater kan uppträda som om det är okej att ha deras politiska åsikter i Sverige, eller som att ingen kommer spraymåla hakkors på deras ytterdörr. En sådan inställning i början av tjugohundratalet hade varit självskadebeteende.
Andra saker är inte så olikt. Mycket i den analys av samtiden och det idémässiga arbete som jag och andra unga personer runt mig sysslade med för tjugo år sedan är idag i mittfåran av partiets politik och ideologi. Rörelsen bort från högerradikalism och mot konservatism har fortsatt utan att stanna av. Uppfattningen att islam är ett hot mot den västerländska kulturen har vuxit sig stark långt in i liberala och liberalkonservativa kretsar.
Men det som kanske ändå är svårast för mig att sluta tänka på är vad det gör med människor att ha varit så illa behandlade och sedan få rätt. Idag är det till och med möjligt att möta engagerade sverigedemokrater som inte förstår vad det innebär att vara utstött i den mening som många inom partiet var. Det i sig betyder något. Intrycket är att det skapar en klyfta mellan de som var med och det stora flertalet som inte var det. Det är faktiskt inte många personer alls som kan säga att det var med eller hade insyn i vad som var sverigedemokratiska sammanhang för tjugo år sedan. Partiet var litet då. Saker förändras.
Det unika med fallet Sverigedemokraterna är dels att man har vuxit, dels att man har fått rätt – något som är två sidor av samma mynt. Det kan finnas många som mer eller mindre berättigat blir ignorerade eller illa behandlade för sina uppfattningar, men de flesta av dem blir inte ordförande i justitieutskottet. Det som jag kallar för det sverigedemokratiska utanförskapet har följt med partiet in i riksdag, regeringsförhandlingar och alla sammanhang där det idag finns sverigedemokrater med makt.
På ett individuellt plan skiftar det så klart vilka känslor en person har inför att ha blivit behandlat såsom sverigedemokrater har blivit behandlade. På ett kulturellt plan är det en del av den politiska rörelse som har vuxit fram kring partiet. Utanförskapet och att bli utesluten från makten genom både formella och informella verktyg är relevant för hela den politiska omvälvning som sker i Sverige.
För en politisk omvälvning är vad som sker. Sverigedemokraterna som en del av regeringsunderlaget är det största som hänt i svensk politisk historia sedan 1976 då den socialdemokratiska enpartistaten föll.
Samtidigt som utanförskapet ur sverigedemokraters synvinkel var en bestraffning riktad mot dem från de som hade makt blev det laddat med positiva värden. Idag och de senaste tjugo åren har det funnits gott om röster som varnar för att Sverigedemokraterna är på väg att bli en del av etablissemanget. Själva utanförskapet och att vara annorlunda har ett värde, och för vissa ett mycket högt sådant.
Mot det ställs att partiet vill ha statsråd och få makt på riktigt. Kan man vara annorlunda och ha makten? Någon skulle påpeka att om det är Sverige som blir sverigedemokratiskt så är det inget fel att vara i maktens centrum. Det är väl att ha vunnit? Kanske, men kompromisser är nödvändiga. Dessutom tillkommer en annan dimension: Om du vinner får du inte längre nöjet att vara annorlunda.
Och här står den sverigedemokratiska politikern, med en längtan efter att bli bekräftad men också en ovilja att bli just bekräftad. Som bekant finns aldrig en väg tillbaka. Det enda som man kan göra är att fortsätta framåt. Men det går heller aldrig att fly från sig själv.
När Sverigedemokraterna nu står på tröskeln till regeringsmakten är historien om partiet som var utanför värd att berätta.
Teodor Gustafsson
Författare till Utanförskap – En berättelse om främlingar
