Igår sprängde någon en bomb strax väster om min bostad. Några dagar innan dess vaknade vi på morgonen av att de sprängde en portuppgång en bit österut.

Jag är inte orolig för att någon jag känner ska komma till skada, men det är skillnad på teoretiska diskussioner och att se saker i verkligheten. En människa har skjutits till döds på fotbollsplanen där lokala klubbar spelar sina ungdomsmatcher.

Det Söderort som Socialdemokraterna vill göra till en visitationszon. Det är där jag bor. Oavsett hur hycklande partiets omsvängning i frågan är, finns det något i desperationen som lockar.

Jag har inga förslag på hur man snabbt löser att de spränger bomber över hela Stockholm. Det får någon som kan något om saken berätta. Däremot kan jag säga något om desperation och om den verklighet som vi har försatt oss i.

Vad skulle jag svara om de idag kom till mig och sa att om du vill kan vi i varje gathörn placera två beväpnade militärer som kollar ID och visiterar varenda misstänkt person som rör sig ute?

Det är så klart en väsentlig inskränkning av min egen frihet. Det är en stor inskränkning av andras frihet. Det är att ge staten stor makt över enskilda medborgare.

Justitieministern Gunnar Strömmer sa i ett nu känd uttalande att vågen av sprängningar kan inte accepteras i ett anständigt samhälle. Eftersom våldet, skjutningarna, sprängningarna aldrig upphör, så antar jag att vi inte lever i ett anständigt samhälle.

Det för oss in i en efterfrågan på exceptionella åtgärder. Och det är ju just här vi har pudelns kärna.

Jag har varit med och dividerat om, vridit och vänt på, den här typen av frågor i politiska och filosofiska samtal som äger rum i trygga rum. Men vi vet inte svaret på frågor som dessa förrän vi prövar våra teorier i verkligheten.

När visitationszonens och ordningsmaktens rätt att kontrollera mig vägs mot den inskränkning av min frihet som det innebär att vakna av bomber och skottlossning, så får vi svar.

I ett samhälle där gemenskap, normer och stark kultur saknas, tvingas vi leva med fysiska inskränkningar – och vill leva med det eftersom alternativet är värre.

Vi visste ju egentligen detta. Det är obegripligt för mig att inte alla förstod detta. Nu har till och med Socialdemokraterna förstått det.

Så jag vet inte hur vi löser problemet här och nu. Det måste någon annan svara på.

Det jag vet är hur problemen uppstod och hur vi på lång sikt kan röra oss åt rätt håll igen.

Förändra invandringspolitiken dramatiskt. Få en kriminalpolitik som klargör rätt från fel på plats. Satsa på gemenskap snarare än splittring inom alla politikens områden. Få en gång för alla bort mångkultur, woke och splittring.