”Nutidens hot kommer aldrig att bombas bort” skriver 105 debattörer i en debattartikel i Aftonbladet.

Listan över debattörer är en veritabel ”Who’s who” över politiska föredettingar, kryptokommunister, akademiker i ovetenskapliga fält och rena kufar.

I listan syns namn som Gudrun Schyman, Birger Schlaug, Mattias Gardell, asylaktivisten Peo Hansen, ökände barnläkaren Henry Ascher (som kolporterade lögnen om apatiska flyktingbarn), ”Global diktatur”-förespråkaren Torbjörn Tännsjö.

Artikeln, som går ut på att Sverige och EU:s militära upprustning är ett misstag, är inte helt oväntat ett smörgåsbord av vänsterflosklar och historierevisionism.

Debattörerna går till frontalangrepp mot den internationella ”regelbaserade ordningen” som Europa med sin militära upprustning säger sig vilja upprätthålla. Denna ordning, menar de, har missgynnat länder i andra delar av världen och använts för att etablera västerländsk världsdominans.

Detta är ett märkligt argument inte minst med tanke på att det är den ”regelbaserade ordningen” som förmådde västvärlden att först avkolonisera och sedan öppna upp för handel med utvecklingsländerna, något som lett till att antalet människor som lever i extrem fattigdom i världen bara är en tredjedel så många idag som det var 1990.

Naturligtvis slänger debattörerna in några postmarxistiska kampord om att satsa på ”grön teknik” istället för att rusta upp.

Trots att jordens befolkning ökat med över 50 procent sedan dess. Under de senaste 50 åren har den globala tillväxten drivits av länder som inte hör till den traditionella västvärlden (Västeuropa och Nordamerika).

Detta är såklart inte siffror som någon socialist vill kännas vid, och inte heller vill skribenterna kännas vid hur Sovjetunionen kollapsade: Som argument för att diplomati är bättre än upprustning framförs Stockholmskonferensen och Olof Palmes arbete för nedrustning av kärnvapen.

Sanningen är raka motsatsen: Sovjetunionen kollapsade eftersom USA, efter att i 30 år nöjt sig med att hålla jämna steg i kapprustningen, plötsligt under Ronald Reagan bestämde sig för att trycka plattan i mattan och kraftigt öka försvarsutgifterna.

Desperata sovjetiska ledare lade allt större resurser på försvaret för att hänga med, men följden blev att Sovjet inte hade tillräckligt med arbetskraft för att producera allt annat. Alla arbetare (och fabriker) som annars skulle tillverkat vanliga hushållsprodukter -- inklusive mat! -- var upptagna med att bygga stridsvagnar och missiler.

Efter några år ekade butikerna tomma, och missnöjet grodde. När Sovjetledarna till sist insåg vad som höll på att hända så gick man med på nedrustning, men det var för lite och för sent. Sovjet imploderade utan att USA behövde skjuta en enda kula.

Ryssland befinner sig idag i ett inte helt olikt läge till det Sovjetunionen fann sig i under 1980-talet. Förra året gick mellan 30-40 procent av Rysslands statsbudget till kriget i Ukraina, och andelen ökar varje år. Alla förstår att detta i längden är ohållbart.

För ett år sedan ockuperade Ryssland 18 procent av Ukrainas yta, jämfört med 20 procent idag. En marginell framryckning förvisso, men den har gått för långsamt och kostat för mycket -- både i skattepengar och soldater.

Samtidigt stiger inflationen i Ryssland, och vanliga bolåneräntor har gått från 8 procent före kriget, till hisnande 30 procent idag. Det behöver knappast sägas att detta inte håller i längden.

Att Vladimir Putin nu aktiverar sina femtekolonnare runtom i världen för att i alla tänkbara forum -- inklusive svenska kvällstidningar -- sprida budskapet att Europa måste satsa på fred och förhandlingar istället för upprustning, beror bara på att han vet att tiden håller på att rinna ut.

Att debattörerna bakom artikeln i Aftonbladet använder uttryckligen rysk retorik om ”dubbla måttstockar” och ”västvärldens dominans” är talande för vilkas ärenden de springer. I den mån västvärlden dominerar, så beror det på att marknadsekonomin förmår att lyfta människor ur fattigdom, något som inspirerat vanliga människor över hela världen att kämpa för marknadsekonomiska, västvänliga reformer i sina egna länder.

Skillnaden mellan oss som konservativa och människor som Schyman, Schlaug och de andra debattörerna är i grunden enkel: Våra vänner byggde den fria världen. Deras vänner byggde gulaglägren.

Och vad de än säger, så är den fria världen värd att försvaras.