I SVT:s senaste Agenda var kärnkraften i fokus. Regeringen vill bygga ut, men detta kostar pengar. Är det verkligen värt det? I sak är frågan om statliga subventioner för energiproduktion såklart helt befogad. Tyvärr gav Agendas bidrag mest intrycket av att vara ett i en lång rad av ”hit jobs” mot kärnkraften, med god tajming.

På ett sätt ska vi väl vara glada över att debatten om kärnkraft blivit lite mindre infantil, och inte längre (mestadels) handlar om skräckscenarion som Tjernobyl, utan faktiskt om vad som är och inte är vettigt rent ekonomiskt.

Debatten måste dock utgå ifrån ett ofrånkomligt faktum: Sverige måste producera mer el än vi gör idag. Inom 20 år kommer elanvändningen att mer än fördubblas, mycket på grund av omställningen från fossila bränslen. Detta kommer såklart inte att vara gratis, men det finns ingenting som tyder på att kärnkraften skulle vara unikt dyr. Tvärtom. Det krävdes både straffskatter och direkt politisk styrning för att lägga ner kärnkraften från första början, just för att den i grund och botten var lönsam.

Som kontrast så subventioneras all förnybar energiproduktion (som vindkraft) via elcertifikatsystemet. Debatten är alltså inte mellan subventionerad och icke subventionerad energiproduktion, utan vilken energiproduktion våra subventioner ska prioritera för att vi ska kunna producera så mycket el som vi i framtiden kommer att behöva.

Givet att det främst är industrins efterfrågan på el som ökar, och att industrin behöver stabil och förutsägbar elproduktion, så är valet ganska enkelt. Om vi inte vill gå tillbaka till att bränna kol och olja för att få ström i ledningarna, så behöver vi kärnkraft.

Självklart kommer det att bli dyrt, och inte blir det billigare av att vi självmant la ner hälften av de kärnkraftverk som vi ursprungligen hade. Det hjälper dock inte att gråta över spilld mjölk. Eller uran, i det här fallet. Om produktionen inte byggs ut och efterfrågan fortsätter öka, så får konsumenterna betala ännu mer när elräkningarna kommer. Så fungerar tillgång och efterfrågan.

Agenda gjorde en stor grej av att utredningen föreslår att kärnkraftsproducenter ska få en prisgaranti (cirka 80 öre/kwh) och att denna ska låsas fast i 40 år. Även här finns det dock goda argument, som Ebba Busch när hon ställdes inför väggen tyvärr inte riktigt lyckades formulera. Kärnkraft är en enorm investering, och en politiskt kontroversiell sådan. Att privata investerare vill att regeringen ingår bindande avtal som garanterar en grundläggande lönsamhet och som kommer vara svåra för en hypotetisk framtida MP-påverkad regering att dra sig ur, är ganska rimligt givet hur den politiska debatten sett ut i Sverige.

Utan att bli allt för konspiratorisk så var min (och säkert många andras) känsla att vissa journalister på SVT kände blodvittring efter den kaotiska veckan som gått på elmarknaden. Att försöka vända en prischock som orsakats av bristande basenergi till opinion mot utbyggnaden av sådan basenergi är ju klart skrupellöst, men är tyvärr den typ av opinionsdrivande journalistik som vi kommit att förvänta oss av SVT. Det selektiva urvalet av inbjudna ”experter” förstärkte intrycket av ett vältajmat ”hit job” mot kärnkraften.

Ebba Busch å sin sida gjorde ett disciplinerat framträdande, ungefär som man kan vänta sig av en minister under stor press. Intervjun med Agenda gjorde dock ingenting för att ändra åtminstone mitt intryck av att Busch saknar den djupa sakkunskap om energipolitiken som en energiminister bör ha. Kanske kan Ulf Kristersson ge Ebba Busch en ny ministerpost i julklapp? Det vore bäst både för regeringen och Sverige.