Igår avslöjade Expressen att en imam i Kristianstad i en predikan förespråkat mäns rätt att slå sina hustrur och gett uttryckliga instruktioner om hur detta bör gå till. Det är positivt att flera ministrar och andra högt uppsatta politiker för ovanlighetens skull fördömer en imams predikan. Ändå skaver uttalandena.

Helena Vilhelmsson, jämställdhetspolitisk talesperson för Centerpartiet, säger i ett uttalande att ”all religiös extremism måste bekämpas”. Att detta rörde just islam går inte att utröna av hennes uttalande. Islam är inte och får inte vara problemet.

Uttalandet följer ett mönster, där vänstersekulära är desperata att sätta likhetstecken mellan kristendomen och islam och underförstått mena på att ”extrema” kristna kyrkor säkert också lär ut hustrumisshandel.

Låt mig därför vara så tydlig jag bara kan: jag är katolik, uppväxt i pingstkyrkan, med flera släktingar i Livets Ord. Jag växte upp bland tungotal, domedagsprofetior, exorcism, helbrägdagörelser och Tim LaHayes ”Lämnad kvar”-serie. Jag har, kort sagt, hört mycket nonsens predikas. Aldrig någonsin, någon gång, har någon däremot ens antytt att hustrumisshandel skulle vara okej.

Sekulära islamapologeter menar ofta att kristendomen, även om den är bättre idag, för inte så länge sedan var lika illa som islam i det här avseendet.

I själva verket var kristendomen aldrig som islam är idag. Ärkebiskopen och kyrkofadern Johannes Chrysostomos skrev redan på 300-talet en skarp fördömelse av hustrumisshandel, och beklagade sig över att det trots allt förekom bland kristna.

Att icke-våldsideal redan från början genomsyrade den kristna livsåskådningen gjorde också att förekomsten ändå var låg jämfört med det samtida, hedniska romarriket. Faktum är att romersk lag uttryckligen tillät inte bara hustrumisshandel, utan hedersmord på fruar och döttrar av den typ vi idag associerar med islam.

Hedniska romerska ledare hånade ofta kristendomen som en lågstatus-sekt. Den grekiske filosofen Kelsos beskrev kristendomen som en religion som endast tilltalade ”kvinnor, slavar och små barn”. Alltså romarrikets mest marginaliserade och rättslösa grupper, vars status lyftes upp av den nya religionen.

Den sista hedniske kejsaren, Julianus, försökte faktiskt förbjuda kristendomen igen efter att hans företrädare Konstantin tillåtit den. I en polemisk skrift, ”Mot galiléerna”, pläderade Julianus vilt om hur kristendomen ”lurade” de outbildade (som kvinnor) och hur dess framfart riskerade omkullkasta den sociala ordningen i Romarriket och underminera traditionella romerska värderingar (som alltså tillät hedersmord).

Trots hans tappra försök gick utvecklingen inte att stoppa. Mindre än 20 år efter Julianus död, och under press från de förtryckta massorna, kapitulerade den romerska hierarkin och utsåg kristendomen till statsreligion.

Någon sådan historia har tyvärr inte Islam. Muhammeds tidiga följeslagare lockades av drömmen om ett paradis där deras köttsliga lustar i evighet skulle tillfredsställas av hoper av underdåniga jungfrur. Medan kristendomen ställde krav på monogami, så tillät Muhammed sina manliga följare att ta upp till fyra fruar.

Detta hjälpte Muhammed att marknadsföra islam bland unga män i stridsför ålder och redan vid Muhammeds död hade nästan hela arabiska halvön lagts under muslimsk kontroll. Hur smart strategin än var så lade den tyvärr grunden för en religion där kvinnors värdighet än idag förnekas, som nu senast i moskén i Kristianstad.

Det finns en tragisk förutsägbarhet i att vissa politiker reagerar genom att fördöma ”religiös extremism” i största allmänhet. Både historien och nutiden visar dock att alla religioner inte är jämlika.