Europa har halkat efter. Sedan finanskrisen 2008 har gapet i BNP per capita mellan EU och USA ökat till den sistnämndas fördel. Medan USA särskilt under det sena 2010-talet såg stark ekonomisk tillväxt så fortsatte många av EU:s ekonomier att nästintill stagnera.

Givetvis finns det regionala skillnader: Polen och mindre ekonomier som baltstaterna har fortsatt växa starkt. De länder som däremot ska vara ”lok” åt Europas ekonomi – Tyskland och Frankrike – har det gått betydligt sämre för. Även i Sverige brottas vi med envist låg tillväxt. Det känns konstigt att skriva, men vi borde faktiskt titta på Argentina och Javier Milei för att få en idé om hur vi kan bryta cykeln.

De flesta européer förstår inte hur stor skillnaden i levnadsstandard nu hunnit bli. Ett genomsnittligt svenskt småhus är 122 kvadratmeter. Inte i en enda delstat i USA är boendena så små som i Sverige. Genomsnittet nationellt för småhus är 230 kvadratmeter, trots att amerikanska familjer inte är avsevärt större. Drygt 14 procent av amerikanska hushåll tjänar mer än 180 000 kronor i månaden. USA:s lägre skattekvoter gör skillnaden i disponibel inkomst ännu större. Sedan 2010 har EU dessutom haft högre arbetslöshet än USA.

Särskilt stor är skillnaden i löner till de med högre utbildning. Om utvecklingen fortsätter riskerar Europa att bli till en ekonomisk ”talangodling”, där skickligt folk utbildas och skaffar sig erfarenhet men sedan snappas upp och stjäls av amerikanska arbetsgivare. Kvar blir bara de som inte platsar i högsta divisionen.

I alla diskussioner om USA kontra Europa dyker alltid argument om sjukvård och barnomsorg upp. Det stämmer att amerikaner inte har offentlig, allmän sjukvård eller kraftigt subventionerade förskolor som de flesta europeiska länder. Det stämmer att det ofta lönar sig att bo i Europa om man har höga vårdbehov, exempelvis på grund av kroniska sjukdomar, eller har många barn i förskoleåldern. Det är dock svårt att bygga en ekonomi på diabetiker och småbarnsföräldrar.

Det finns många orsaker till att Europa halkat efter. En växande byråkrati och ett fokus på politiska mål som anses moraliskt riktiga, även om de är ekonomiskt skadliga, är högst bidragande. Idag finns till och med ett uttryck för Europas dåliga fokus: ”The US innovates, the EU regulates” (ungefär ”USA uppfinner, EU reglerar”). EU:s klimat- och migrationspolitik är såklart typexempel, men även Sveriges nationella hyresreglering förtjänar en plats på listan.

Detta för oss till Javier Milei, som sedan december förra året är Argentinas president. Samma månad som Milei tillträdde genomförde han ett radikalt reformpaket, som bland annat innebar att hyresregleringarna avskaffades och marknadshyror infördes över hela landet. Resultatet? En ökning på 180 procent i antalet utannonserade hyreslägenheter på bara ett halvår. Hyrorna har dessutom sjunkit i realtermer.

Argentinas inflation är nu bara en sjundedel av vad den var när Milei tillträdde som president. Tiotusentals överflödiga statstjänstemän och andra anställda inom den offentliga sektorn har avskedats. Statsbudgeten har (i realtermer) minskat med en tredjedel. Argentina har nu för första gången på över ett årtionde fått ett budgetöverskott.

Visserligen behöver Europa inte en fullt så drastisk chockterapi som Argentina, men i stora drag behöver vi gå åt samma håll. Inte minst behöver vi politiker som vågar konfrontera och städa i myndighetsdjungeln och, likt Javier Milei så många gånger gjort både under sin valkampanj och presidentskap, förklara grundläggande ekonomiska regler för väljarna. Det finns faktiskt en anledning till att bara 2 procent av alla nationalekonomer stöder hyresregleringar.

Man behöver inte tycka om Javier Mileis något udda personlighet och stil, men om Europa ska behålla sin konkurrenskraft både gentemot USA och världens tillväxtekonomier så behöver vi en ny typ av politiker. Annars är vi snart bara en talangodling.