Under drygt en och en halv månad har nyheterna dominerats av Hormuzsundet, det sund genom vilket 20 procent av världens olja passerar. SAS och andra flygbolag har ställt in resor på grund av fruktad brist på flygbränsle, och bensin- och dieselpriserna har gått upp. I värsta fall, om konflikten – och stängningen av sundet – varar ytterligare månader så kan det bli aktuellt med ransonering. Är regeringen redo?

På många sätt känns läget idag lite likt februari 2020. Coronaviruset hade börjat uppmärksammas, men dödsfallen var ändå hyfsat få, och ”hot spots” var koncentrerade till en handfull länder som Italien. Katastrofen var egentligen redan ett faktum: Det fanns inte längre något sätt att stoppa viruset från att spridas. Månaden efter skulle Världshälsoorganisationen klassa coronaviruset som en pandemi. Den försiktiga hoppfullheten om en ”återgång till det normala” många kände februari 2020, påminner om den idag.

I den senaste vändan om Hormuzsundet, så har Donald Trump just tillkännagett att sundet nu är öppet för alla. Detta efter att dagar tidigare tillkännagett en blockad för alla, och sedan bara för Iran. I slutändan är det Iran som måste öppna sundet, inte USA: Så länge man har viljan och kapaciteten att hålla sundet stängt – och det krävs bara enstaka missiler om dagen för att fartyg ska bedöma risken som oacceptabel – så kommer trafiken inte återgå till det normala.

I Sverige har vi inte haft ransonering av någonting sedan andra världskriget. Som finansministern påpekade i förbifarten, så finns faktiskt risken om kriget fortsätter och sundet förblir stängt.

Sverige har beredskapsreserver med olja som motsvarar (minst) 90 dagars konsumtion. Långt innan reserverna är tomma, måste man dock börja ransonera, eller med andra verktyg se till att de som mest behöver bränsle får köpa det till normalt pris (marknadspriset kan nämligen gå högt över 30 kronor).

Sjukvård och rättsväsende måste självklart ha tillgång till bränsle, om det lär alla vara överens. Därefter lär det bli debatt. Istället för andra världskrigets ransoneringskuponger, så kan en ransonering ta formen av en särskild subvention för vissa grupper, som får en del av bränslekostnaden återbetald. Om bensinpriset stiger till 35 kronor, så kan den subventionerade gruppen få exempelvis 17.5 kronor per liter återbetald av staten.

Vilka ska i så fall subventioneras? Ett exempel skulle kunna vara bönder. Sverige kan inte låta en brist på importerat bränsle leda till att jordbruket havererar och livsmedelspriserna skjuter i höjden igen. Ska övriga som bor på glesbygden subventioneras? Bara de som har arbeten som kräver att de har bil, eller övriga glesbygdsbor också? Ska alla i den hypotetiska subventionerade gruppen få köpa hur mycket de vill, eller ska ”rabatten” bara gälla för ett visst antal liter per månad (i så fall, hur många?) I vilken tur i kön står stadsbussarna? Hur gör vi förresten med taxibilar?

Värt att minna är att ju fler som subventioneras och skyddas från marknadspriset, desto högre blir marknadspriset – alltså det vanliga priset alla vi andra måste betala på macken.

En sak är säker: Från vänster kommer man inte att vara överens i frågan. Miljöpartiet, vars väljarbas finns i storstäderna, kommer inte vilja subventionera mycket alls. Höga bränslepriser bidrar ju indirekt till att snabba på klimatomställningen. Socialdemokraternas perspektiv kommer vara mer sansat, inte minst på grund av partiets starka politiska överlevnadsinstinkt.

Centerpartiet, som redan för många år sedan sålde själen till Svenskt Näringsliv, kommer att vilja prioritera företag. Detta i stor kontrast till Vänsterpartiet, som lär förespråka en allmän subvention för alla låginkomsttagare, något som Sverige inte skulle ha råd med och som, om den ändå genomfördes, skulle leda till ett ännu mer orimligt marknadspris för resten.

Regeringen måste inte avslöja alla detaljer i planen för en ransonering eller subventionering. Det är förståeligt att man inte vill riskera att sprida oro som kan leda till hamstring. Det viktiga är att det finns en detaljerad plan som alla fyra Tidöpartier skrivit under på. Om krisen är ett faktum framåt juli-augusti kan det bli regeringens sista chans innan valet att visa prov på beslutsamhet och statsmannaskap, i stark kontrast till en splittrad vänsteropposition.

Viktigast av allt är att man inte väntar på tillstånd från EU innan man agerar. Om Bryssel tycker att svenskt jordbruk får en ”konkurrensfördel” av bränslesubventioner, så låt dom tycka det. Under kristider, i synnerhet nära ett val, är det alltid bättre för en regering att be om ursäkt än att be om tillstånd.

Förhoppningsvis så öppnas Hormuzsundet snart, och den senaste månadens bränslepriser blir då en parentes i historien. Om inte, så kan hanteringen av krisen faktiskt komma att avgöra valet.