Elpriserna skenade förra veckan. Regeringens tafatta hantering av krisen har redan diskuterats vitt och brett, inklusive i Bulletin. Vad som inte har diskuterats är vad kärnkraftverken, när de väl är på plats, ska drivas av. Svaret borde vara självklart: Svenskt uran.

I Sverige pågår ingen uranbrytning, och ingen har skett i Sverige sedan 1960-talet. Detta trots att vi sitter på en dryg fjärdedel av alla kända uranfyndigheter i Europa. År 2018, under Socialdemokraternas och Miljöpartiets energipolitiska terrorvälde, blev det dessutom formellt förbjudet. Detta måste vi ändra på. Sverige har stora uranfyndigheter, och det finns inga goda argument mot att utnyttja dem.

Till att börja med känner jag mig dock nödgad att bemöta en numera vanlig myt: Nej, svensk kärnkraft är inte beroende av Ryssland. Detta argument fördes fram av Miljöpartiet under valrörelsen 2022, och upprepades nu i dagarna av Annika Strandhäll. Faktum är att Ryssland, globalt sett, är en ganska liten producent av just uran, med runt fem procent av den globala produktionen. Kazakstan är betydligt större, med över 40 procent. Även Kanada och Australien tar sig in på topp 4-listan.

Att ha en egen uranproduktion handlar om att säkerställa en pålitlig försörjning av kraftverken, oavsett vad som händer i världen. Att Sverige kan garantera basenergi även i ett scenario där vi är avskurna från omvärlden är oerhört viktigt både för vårt civilförsvar och för vårt företagsklimat.

Utan att vara expert på gruvdrift så misstänker jag också att kostnaden på lång sikt skulle bli lägre än att importera uran, i synnerhet jämfört med import av uran från geografiskt avlägsna länder. Att skeppa uran är, på grund av radioaktiviteten, inte lika billigt eller okomplicerat som att få en julklapp levererad från Amazon. Att kärnkraften trots detta slår övriga energislag i priseffektivitet säger ändå mycket om hur överlägset energislaget är.

Svensk uranbrytning skulle också skapa jobb, särskilt i glesbygdskommuner. Jobb inom gruvdrift hör dessutom till de högst betalda jobben som inte kräver universitetsutbildning. Utöver höga grundlöner (cirka 40 000 kronor) tillkommer dessutom regelbundet tillägg för obekväm arbetstid och övertid. För kommuner ute på landet som länge kämpat med hög arbetslöshet, budgetunderskott och bristande (och dåligt betalda) möjligheter åt sina ungdomar så kan det ärligt talat knappast bli bättre.

Trots detta är det hos kommunerna som uranbrytning mest sannolikt kommer att stöta på patrull, något vi ur en ren energisäkerhetssynpunkt inte kan tillåta. För kommunpolitiker är incitamenten ofta snedvridna, och det kan vara mer gynnsamt att bevara någon lokal bäck eller sjö än det är att säkra landets energiförsörjning och – på sikt – kommunens egen välfärd.

Alla vi som jobbat inom kommunpolitik känner igen den typen av dilemman mellan saker som gör invånarna glada på kort sikt (typ, bevara grönområden) och sådant som ger kommunen livskraft på lång sikt (typ, bygga bostäder).

Självklart är uranbrytning inte riskfritt för de anställda eller för omgivningen, men riskerna är idag på nästan samma nivå som andra former av gruvdrift. Fysiskt arbete under jord kommer aldrig att vara lika tryggt som att jobba på kontor, men Sverige har faktiskt bland världens allra lägsta förekomster av gruvolyckor och borde utan större problem kunna sköta brytningen på ett säkert sätt.

I Riksdagen är det inte minst sverigedemokraten Eric Palmqvist från Norrbotten som i flera år drivit frågan och pressat Ebba Busch. Tidigare i år aviserade regeringen så slutligen att uranbrytningsförbudet kommer att hävas, men därefter har det varit tyst. Klimat- och miljöminister Romina Pourmokhtari har mest velat tala om att tillåta hantering av uran från existerande gruvdrift (uran som idag måste slängas som en restprodukt) istället för att starta renodlade urangruvor.

Det räcker inte. Det kommer att ta tid att vänja folkopinionen vid idén om uranbrytning, och det opinionsarbetet måste för Sveriges energiförsörjnings skull påbörjas redan nu.