Emma Bouvin uttrycker i Dagens Nyheter sin skepticism inför att Irans unga, som i drygt två veckor protesterat på gatorna mot den islamistiska regimen, verkligen skulle vilja ledas av en ”farbror från det förgångna”. ”Farbrorn” som Bouvin pratar om är Reza Pahlavi, son till Irans siste shah som 1979 avsattes av Ayatollah Khomeneis islamistrebeller. I själva verket är det inget fel på Reza Pahlavi, och DN borde, 45 år efter revolutionen, erkänna att de stod på fel sida redan när det begav sig.

Dagens Nyheter publicerar sedan något år tillbaka hela sitt arkiv, från 1864 och framåt, på sin hemsida. Den som vill kan söka upp och själva läsa vad DN skrev när Reza Pahlavis pappa, Mohammad Reza Pahlavi, störtades.

Vad skrev de då? Dagen efter att rebellerna stormat regeringspalatset så var DN odelat positiva: ”För en gångs skull är det motiverat att använda ordet folklig resning” skrev man i ledaren.

Man tillstod att Khomenei visserligen pratat om att införa en islamisk rättslig och social ordning, med straff som ”piskrapp och avhuggna händer för brottslingar”. DN-redaktionen gav dock det mycket lugnande beskedet att Khomenei knappast menade allvar. Detta måste komma som ett lugnande besked för alla iranska kvinnor, och i synnerhet för Roya Heshmati som nyligen straffades med 74 rapp för att ha vägrat bära hijab.

Mohammad Reza Pahlavi var ingen perfekt regent. Och ja, han var en diktator. Det som DN än idag verkar ha svårt att förstå, är att en sekulär fascistisk diktatur är milsvida bättre än en islamisk teokrati. Pahlavi hade som ledare en svår sits, eftersom han styrde ett land med en väldigt hög andel jihadister, och tillika en icke oansenlig andel sovjettrogna kommunister!

Shah Pahlavi gav sin syn på saken i en intervju 1961: ”När iranierna lär sig att bete sig som svenskar, så lovar jag att bli som kungen av Sverige”. Den underförstådda meningen var att när ens folk till hög del består av jihadister och bolsjeviker, så kan man som ledare inte vara lika snäll som kungen av Sverige, vars folk är fredligt och civiliserat.

Det är lätt att säga i efterhand att shahen överreagerade på jihadisterna och kommunisternas provokationer, som han inte sällan mötte med sina egna massakrer (som spelade motståndarna rakt i händerna).

Likväl så var Iran under hans styre ett relativt modernt land. Pahlavis pappa, som var shah före honom, hade redan 1936 förbjudit slöjan (!) i Iran, och Pahlavi själv införde kvinnlig rösträtt. Hans styre beskrivs ofta som en guldålder för Irans kristna och judar, som för första gången på evigheter inte längre reducerades till ”dhimmi” utan plötsligt blev inkvoterade i landets parlament.

Ekonomiskt gick det också skapligt: Under shahens ledning tredubblades Irans BNP per capita mellan 1950 och 1979.

En parallell kan dras mellan shahen och Augusto Pinochet, som också definitivt begick brott mot mänskliga rättigheter, men som samtidigt ändå var bättre än det realistiska alternativet (i Pinochets fall alltså kommunism).

Reza Pahlavi, den avsatte shahens son, är för de unga demonstranterna inte någon gammal gubbe. Han representerar för många en kontinuitet och en sista länk till en annan, gyllene era med en frihet och ett välstånd som de själva aldrig fått uppleva. Självklart skulle Pahlavi inte vara någon envåldshärskare, och det vill han inte och har av allt att döma aldrig velat. Som konstitutionell monark skulle han dock kunna utgöra en viktig samlingspunkt när en ny, icke-islamistisk iransk identitet och statsapparat ska byggas.

Att Dagens Nyheter än idag, över 45 år efter revolutionen, fortfarande försöker demonisera och förminska Pahlavi-familjen är inget annat än skamligt. DN hade fel då, och de har fel nu.