Kärnkraft har aldrig varit så populärt. Den tiden då svenskar associerade kärnkraft med Tjernobyl är sedan länge förbi, något ett par kalla vintrar med skyhöga elpriser sett till.

Det är såklart bra, men tyvärr håller regeringen på grund av sin marknadsliberala impuls på att slarva bort förtroendekapitalet i energifrågan. Tvärtemot vad kärnkraftsutredningen föreslår så borde den nya kärnkraften byggas och ägas av staten.

Kanske det mest kontroversiella i kärnkraftsutredningen är förslaget om att ge de privata ägarna av kärnkraften en ”prisgaranti” på 80 öre per kwh. Det är högt över genomsnittligt elpris idag.

Politiskt är det en gåva till vänsterblocket: Istället för att fokusera på att det var partierna till vänster som la ner kärnkraften, så kan debatten vridas och handla om att högern vill ge ”bailouts” till energikapitalister. Räkna med att ”vinster i energisektorn” kommer att bli det nya ”vinster i välfärden” – ett faktalöst, men likväl effektivt slagträ.

Att bygga kärnkraft är dock, minst sagt, riskabelt. Inte minst på grund av den politiska risken: En privat investerare måste överväga risken att en framtida regering kan börja reglera, eller rent av förbjuda, kärnkraften igen.

Detta gör att avkastningen måste vara hög för att det ska kunna rättfärdigas, och just därför måste staten gå in med allehanda subventioner och prisgarantier för att någon överhuvudtaget ska nappa – trots att efterfrågan på stabil elproduktion är skyhög och bara kommer att bli högre. Det kan räcka med ett till Fukushima för att folkopinionen ska svänga en gång till.

Kärnkraftsutredningen har rätt i att utan prisgarantier så kommer sannolikt ingen privat kärnkraft byggas. Men med prisgarantier så får svenska folket inte fullt ut del av de förmåner som kärnkraften ska kunna ge (alltså, billig el).

Lösningen är att staten tar över risken och bygger kärnkraften. Inga prisgarantier, inga subventioner, bara 100 procent statligt ägande. Hela debatten om att ösa pengar över energibranschen samtidigt som inte minst försvaret men också välfärden skriker efter resurser undviks, och Tidöpartierna kan istället gå in i valrörelsen som det enda regeringsalternativ med en samlad, trovärdig energipolitik. Dessutom innebär statligt ägande att hela den framtida vinsten från kärnkraften går rätt in i statskassan (ett mycket välkommet tillskott).

Statlig kärnkraft vore dessutom mycket svårare att lägga ner. Betänk att Sverige om 10-15 år just spenderat några hundra miljarder på att bygga kärnkraftverk som nu står på plats. Betänk sedan att något händer som gör kärnkraften mindre populär (som en härdsmälta någonstans i världen). Även om den folkliga opinionen påverkas, så kommer folk – och politiker – att vara mycket mer försiktiga med att lägga ner kärnkraftverk som staten äger och som man just lagt hundratals miljarder på.

Som vän av ordning och nationalekonom måste jag såklart påpeka att detta i grund och botten inte är rationellt, utan ett exempel på ”sunk cost fallacy”. Det irrationella tänkandet leder dock i det här scenariot till ett positivt utfall: kärnkraften blir kvar.

Om Miljöpartiet skulle ingå i en framtida regering, nu eller om 20 år, så vore det förhållandevis enklare att bryta ett ingånget avtal (eller genom överreglering i praktiken tvinga fram nedläggningar) med några privata energibolag om folkopinionen vänder. Statlig kärnkraft är den bästa garantin för permanent kärnkraft, för kärnkraft som byggs och stannar kvar, inte byggs upp och läggs ner i takt med att de politiska vindarna vänder.

Tidöpartierna, och i synnerhet de tre som bildar regeringen, kommer från en marknadsliberal tradition där man ser skeptiskt på stora statliga satsningar och på statligt ägande och positivt på entreprenörskap och företagande. Det är i sak inget fel på denna grundsyn, men om regeringen går på kärnkraftsutredningens linje riskerar resultatet att bli ett ekonomiskt kostsamt politiskt fiasko.