Under den senaste veckan har det stormat i Sverigedemokraterna. Det är såklart inget nytt för Sveriges mest kontroversiella riksdagsparti, men vad som däremot är nytt är att stormen inte berott på att någon företrädare gjort något mindre lämpligt uttalande, utan på ett offentligt bråk mellan höga representanter om Sveriges vapenlagar, skriver John Gustavsson.
Ute i landet stormar sverigedemokratiska väljare och gräsrötter, och partiets Facebook-sida översvämmas av kommentarer från besvikna medlemmar som uppger att de nu kommer att klippa sina medlemskort.
Som många redan påpekat så är vapenägande en typisk ”stad mot land” fråga. Många väljare på landsbygden, som en gång sveks av Centerpartiet, befarar nu att Sverigedemokraterna håller på att genomgå samma förvandling som det dåtida Bondeförbundet genomgick. Kanske är rädslan obefogad, men den grundas på flera generationers trauman från upprepade politikersvek.
När Jimmie Åkesson skakade hand på att förbjuda AR-15 föreställde han sig knappast att det skulle leda till inbördeskrig inom partiet. Hur ogenomtänkt förbudet än är, så är AR-15 till skillnad från i USA ganska ovanlig i Sverige. Antalet direkt berörda vapenägare är därför litet. Varför sådant kaos, undrar nog partiledningen?
Att lägga fram förslag om vapenrestriktioner efter en månad som sett nära rekordnivåer för sprängningar och skjutningar är också tondövt. Även om massakern i Örebro var triggern bakom regeringens förslag, så känner sannolikt fler människor än någonsin idag att de faktiskt skulle behöva äga vapen för att kunna försvara sig, eftersom rättsstaten inte tycks förmå komma åt de kriminella.
Det framstår också som märkligt att lagstiftning som begränsar hederliga människors frihet kan vara klar på en vecka, medan lagstiftning som begränsar kriminella oftast behöver utredas i flera år innan den eventuellt kan implementeras. Allt ifrån visitationszoner till konfiskering av kriminellas tillgångar, hårdare straff och ny medborgarskapslagstiftning drog Tidöregeringen i långbänk. Att man nu visar att man faktiskt kan agera snabbt och resolut när man vill framstår bara som provocerande.
Och särskilt provocerade blir sverigedemokraternas väljare och medlemmar, som redan är djupt missnöjda efter en mandatperiod där så många av deras prioriteringar och vallöften skjutits på framtiden. Så många sverigedemokratiska medlemmar har offrat inte bara tid, utan också karriärmöjligheter och bekantskaper genom att engagera sig i partiet.
För alla dem var detta mandatperioden då utvecklingen äntligen skulle vända och alla som avvisat dem för deras engagemang skulle tvingas inse att de haft rätt hela tiden.
Självklart har Tidöregeringen och SD, senfärdigheten till trots, haft flera framgångar: Asylinvandringen är rekordlåg, antalet dödsskjutningar har minskat, och inflationen har tryckts tillbaka. Partiledningen tycks ha underskattat hur mycket frustration som trots dessa inte alls obetydliga sakpolitiska vinster har hunnit gro i de egna leden, en frustration som kanaliserades i vapendebatten.
På sätt och vis är det tacksamt för Sverigedemokraterna att stormen händer nu och inte om ett år, och den tyder ändå på att SD börjat mogna från ett förhållandevis toppstyrt parti, till ett parti med en mer öppen intern debatt. På lång sikt kan bråket och den väckarklocka som det innebar kanske till och med visa sig ha varit positiv.
