I valrörelse efter valrörelse så lovar partier från höger till vänster att hjälpa Sveriges äldre: Högre pensioner, bättre hemtjänst, värdiga ålderdomshem. Varför händer inget? Ett enkelt svar är att alla politiker ljuger. Sanningen är mer komplicerad – och grundad i både kall realpolitik och nationalekonomi.
Låt oss börja med pensionerna.
Varför kan man inte bara höja pensionerna? Visst, de höjs lite grann då och då, men varför inte göra det rejält så att begreppet ”fattigpensionär” en gång för alla kan retireras?
Det första svaret är att pensionärerna är en riktigt stor grupp. Alltså, riktigt stor. De flesta svenskar förstår inte hur mycket skattepengar som redan går till att betala ut pensioner till de 2,3 miljoner svenskar som idag är över 65. Det är för övrigt runt 700 000 fler än det var för 20 år sedan.
Att höja allas pensioner, även med blygsamma belopp, skulle äta upp en stor del av statens något ansträngda budget.
Nästa problem med pensionshöjningar är att pensionärer faktiskt i snitt är den grupp som har det bäst – inte sämst. Ja, det finns fattigpensionärer, men vanligare än fattigpensionärer är de pensionärer som bor i sedan länge avbetalade, högt värderade villor och bostadsrätter. 65-plussarna är som grupp kapitalstarka.
En generell pensionshöjning vore därför, ur ett rent rättviseperspektiv, mycket tveksam när det finns så många andra behövande grupper och ändamål. Detta vet alla politiker om, även om de inte är dumma nog att säga det rätt ut.
Okej, men varför inte höja pensionerna bara för de som inte har tillgångar? Till alla de som haft oturen att ha bott i hyresrätt hela livet, och därför aldrig byggt upp den typ av kapital som villaägare gör?
I Storbritannien försökte för knappt 10 år sedan dåvarande premiärminister Theresa May införa ett system där pensionärer med stora tillgångar skulle tvingas betala mer för sin egen omsorg. På så vis skulle framtidens omsorg och pensioner för de kapitalsvaga pensionärerna kunna säkras.
Förslaget kostade May över 15 procent i opinionsmätningarna, och partiets majoritet i parlamentet. Folk rasade över ”demensskatten” som den kom att kallas. Den betraktades som en straffavgift på alla äldre som jobbat hårt, samlat på sig tillgångar, och nu skulle få se dem konfiskerade för att de behövde omsorg (exempelvis på grund av demens, därav öknamnet).
Theresa May var egentligen rätt ute, men det var likväl politiskt självmord. Fattigpensionärer röstar, men det gör också den typen av pensionärer som spenderar vintrarna på Kanarieöarna.
Det är också svårt att avgöra varför någon är kapitalsvag som gammal: Dåliga val, eller ren otur? Det förstnämnda ska man ju knappast bli belönad för, bara för att man blivit gammal. Självklart kan man för den skull ändå överväga större riktade höjningar, exempelvis till de vars pension är låg eftersom de tvingats förtidspensionera sig efter en längre tid i ett slitsamt yrke (i den gruppen finns flera vårdyrken).
Mer än så kommer det dock realistiskt aldrig att bli. Utöver att gruppen pensionärer är stor, så är den också växande. Det gör att varje åtgärd som gynnar pensionärer blir dyrare och dyrare för varje år, i takt med att vi får fler pensionärer. Prognoserna, inte minst för kommunerna, ser mycket dystrare ut än politiker i den offentliga debatten erkänner.
Och på tal om kommunerna: Varför gör kommunpolitikerna ingenting åt äldreomsorgen?
Sanningen är att äldreomsorg är otroligt, fruktansvärt dyrt. Lågt räknat kostar den en knapp femtedel av en kommuns totala budget. I glesbygdskommuner där befolkningen är äldre, så slukar äldreomsorgen en ännu större bit av kakan. En enda plats på ett äldreboende kostar över en halv miljon om året.
För att sätta saken i perspektiv: Av det du som genomsnittlig löntagare varje månad betalar i skatt till kommunen, går redan idag minst en tusenlapp till att ta hand om äldre. Alla väljare vill ha bättre äldreomsorg. Väldigt få är villiga att betala vad det skulle kosta. Detta vet också politikerna, och de budgeterar därefter.
Och värre kommer det att bli: Främst är det som bekant människor över 80 år som behöver äldreomsorg, i form av särskilt boende eller hemtjänst. Denna grupp kommer att växa med 40 procent bara fram till 2033. Att bara bibehålla äldreomsorg och hemtjänst på nuvarande tveksamma kvalitetsnivå kommer att bli minst sagt utmanande. Kanske kan en AI-satsning avvärja en akut kris? Den som lever får se.
Det är lätt att förstå att pensionärerna är missnöjda, inte bara efter den gångna mandatperioden utan efter de senaste årtiondenas utveckling. Att pensionärerna är så många som det är, gör dem till ett mäktigt väljarblock som ingen politiker vill mucka gräl med. Samtidigt är det just att de är så många, som gör deras problem nästan olösbara. Vi har därför att se fram emot ännu en valrörelse där ingen politiker talar ur skägget om vilka extrema utmaningar som väntar Sveriges äldre. Och det är bara att beklaga.
