Sverigedemokraterna kräver att få sitta i regering efter nästa val. Övriga högerpartier och deras väljare är fortfarande skeptiska, men mycket tyder på att SD får sin vilja igenom. I synnerhet om partiet kan undvika ytterligare drama som det i våras med trollfabriken, som åtminstone tillfälligt fick relationerna med de andra att surna. Om SD släpps in i regeringen så återstår dock frågan vilka ministerposter partiet ska få, och vilka som ska inneha dem.

Alla sverigedemokratiska väljare ropar antagligen nu ”statsminister”. Ja, Sverigedemokraterna är det största partiet i Tidökoalitionen, men så länge SD inte är större än alla tre partier sammanlagt så kommer Ulf Kristersson att ha fler ledamöter bakom sig än Jimmie Åkesson.

I praktiken skulle det krävas att SD når 25 procent eller mer av rösterna, men inte samtidigt knuffar KD eller L under spärren. (Detta skulle nästan garantera att vänstersidan får flest mandat). Det känns i dagsläget väldigt avlägset att Sverigedemokraterna skulle lyckas med det.

Finansministerposten är för tung för att Moderaterna ska släppa den till SD, och SD står för långt ifrån de andra partiernas utrikespolitik (i synnerhet synen på EU) för att de andra partierna ska låta en SD-minister husera på utrikesdepartementet. Vilket är synd, eftersom EU-parlamentarikern Charlie Weimers annars hade varit ett utmärkt val.

Vilka ministerposter kan då komma ifråga, och vilka kan SD tänkas sätta på dem? Totalt finns i dagens regering utöver statsministern 23 statsråd. Rent procentuellt borde SD, som utgör 40 procent av regeringsunderlaget, få nio ministerposter. Det tror jag dock är för saftigt, och jag tror att partiets högsta prioritet är att få vara med i en regering, inte att få ett ”rättvist” antal poster. Kvalitét går också före kvantitet. Med det sagt, här är mina förslag på SD-ministrar:

Justitieminister: Jimmie Åkesson

Egentligen skulle posten kanske tillfalla Richard Jomshof som ordförande i justitieutskottet, men eftersom detta blir SD:s tyngsta ministerpost och dessutom berör partiets – näst efter invandringen – främsta profilfråga, så tillfaller den naturligt nog partiledaren. Under nästa mandatperiod kommer många av de åtgärder som införs nu och under resten av denna mandatperiod att på allvar börja råda bot på gäng- och våldsbrottsligheten. Detta blir därför en tacksam ministerpost för Åkesson.

Migrationsminister: Richard Jomshof

Den andra ministerposten på justitiedepartementet tillfaller också SD. Förutsatt att Richard Jomshof inte gör något alltför kontroversiellt mellan dagens datum och valdagen så bör han vara given för posten. Annars kan Ludvig Aspling, partiets migrationspolitiska talesperson, vara en stark kandidat.

Energiminister: Jessica Stegrud

Energiminister är en mycket tuff ministerpost som på många vis inte är så attraktiv: Som energiminister hålls man av folket ansvarig för elpriset, trots att man inte råder över i närheten av alla variabler som påverkar priset. Med lite tur får man ta första spadtaget när något nytt kraftverk ska byggas, men det tar ändå tid att ge effekt. Ska man trivas och lyckas i den här rollen, så måste man vara rejält insatt i energipolitik och verkligen på fullt allvar gilla energibranschen. Jessica Stegrud, som har nästan två årtionden av yrkeserfarenhet på EON, passar beskrivningen.

Landsbygdsminister: Mattias Karlsson

Allvarligt talat har SD många politiker som brinner för landsbygdsfrågor; partiet är som bekant starkast i glesbygden. Lapplänningen Eric Palmqvist, som utmärkt sig genom sitt idoga arbete för glesbygden i allmänhet och gruvnäringen i synnerhet, borde vara en annan stark kandidat. Jag har dock svårt att se att den här posten inte viks åt partiets landsbygdspolitiske talesperson och inofficielle chefsideolog Mattias Karlsson.

Kulturminister: Jonas Andersson

Den på pappret kanske ”lättaste” ministerportföljen och definitivt inte en som Moderaterna – som just nu innehar den – kommer att slåss för att få behålla. För Sverigedemokraterna betyder posten däremot desto mer, eftersom den ger en möjlighet att påbörja en ”Sverigevänlig” omdaning av kultursektorn. Mer resurser till att skydda runstenar och gamla kyrkor, mindre åt flummig modern konst. Att public service faller under kulturdepartementet gör det inte sämre från SD:s perspektiv.

Valet av kulturminister är dock inte helt enkelt. Runar Filper gör idag ett gediget jobb i kulturutskottet, men han har samtidigt ett stökigt förflutet och tycks nu ha börjat runda av den politiska karriären. Hans betydligt yngre utskottskollega Jonas Andersson må vara en doldis på riksplanet, men det behöver inte vara en nackdel. Andersson sa redan innan han först blev vald till Riksdagen 2018 i en intervju att han helst ville jobba med kulturfrågor.

****

Under det här scenariot skulle SD ta fyra ministerposter som just nu innehas av Moderaterna, och en från Kristdemokraterna, och de förstnämnda kommer om så blir fallet garanterat att kräva att kompenseras av de andra två Tidöpartierna. Av de poster Liberalerna innehar är det kanske främst arbetsmarknads- och integrationsminister som skulle kunna vara intressant för SD. Det är även mycket möjligt att vi kan få se en sverigedemokrat på socialdepartementet i rollen som äldre- och socialförsäkringsminister. I så fall blir det mest troligt Linda Lindberg.

Själv hade jag som akademiker gärna sett en Sverigedemokratisk utbildningsminister som kunnat ta itu med wokeideologin inom högskolevärlden, men Liberalerna lär slåss med näbbar och klor för att skydda partiets revir inom utbildnings- och skolpolitiken. Överlag tror jag att det är osannolikt att vi får se L och SD-ministrar inom samma departement, eftersom Liberalerna då kan tvingas ta en AW med Sverigevännerna (hemska tanke).

Oavsett antal ministerposter så skulle en regering där Sverigedemokraterna ingår bättre kunna företräda Tidöpartiernas väljares intressen. Förhoppningsvis kan en sådan regering bli verklighet senast 2026.