Jag gillar bär. Både att äta och plocka. Däremot har jag inga illusioner om att bär skulle vara viktiga, vare sig för ekonomin, för miljön, eller ur ett hälsoperspektiv. De är ett komplement, och ett gott och nyttigt sådant (för alla tre), men inte mer än så. Det vore bra om Sveriges media kunde förstå detta. Sverige varken står eller faller med bärplockningen.

Som en del av regeringens åtstramning av invandringspolitiken har det blivit svårare att invandra till Sverige för att plocka bär. Medan det tidigare kom runt 2000 bärplockare per år, huvudsakligen från Thailand, så har bara 89 personer fått arbetstillstånd för denna säsong. I mainstreammedia har bärindustrin oemotsagd fått oja sig över vilken kris detta är, hur sylten snart kommer bli svindyr och bären ruttna i skogen om regeringen inte omedelbart slår om kurs. Frågan är varför vi ska bry oss.

Bär är ingen stor del av BNP. Vi talar om uppskattningsvis 0,05 procent. Här kan någon såklart invända att verksamheter kan vara viktiga av andra skäl även om de inte bidrar mycket till BNP, och det är såklart rätt: Jakt är ungefär lika stort i ekonomiska termer. Skillnaden är att jakten behövs som en del av viltvården.

Jaktens värde ligger inte i det ekonomiska värdet i älgköttet, utan i att jakten håller älgstammen under kontroll. Utan jakt skulle både älgarna och andra djur snabbt bli för många, och orsaka oacceptabla skador på boskap, trädgårdar, jordbruk, och i trafiken. Bärplockning har inga sådana positiva externa effekter.

Möjligen inbillar sig journalisterna, varav de flesta tycks bo innanför tullarna, att bärplockningen är viktig ute på landsbygden eller uppe i Norrland. Så är inte fallet. Bärindustrin anställer i princip inga svenskar.

Säsongsarbetande thailändarna har extremt låga löner, och sparar dessutom så mycket de bara kan för att ha pengar med sig tillbaka till Thailand. De bidrar alltså knappt med något till de lokala ekonomierna i samhällena där de plockar.

Faktum är att de flesta på landsbygden nog inte har något emot att fler bär lämnas kvar åt fritidsplockare.

Med det sagt, så är det såklart trevligt att kunna köpa sylt i butiken. Eftersom Sverige har en kvarts miljon arbetslösa med utländsk bakgrund (och lika många med svensk), så borde problemet vara lätt att lösa utan ytterligare migranter. I synnerhet om bärindustrin nu talar sanning när de bedyrar att de numera betalar kollektivavtalsenliga löner, har infört rimliga arbetstider, upphört med människohandel och inte längre tvingar bärplockarna att äta slaktrester. För det kan väl inte vara så att herrar bärdirektörer tänjer på sanningen?

Med risk för att låta konspiratorisk, så känns medias rapportering om bärbristen lite grann som en trojansk häst. Sedan regeringen tog över har asylinvandringen halverats. De negativa effekterna vi blev lovade att en stram invandringspolitik skulle medföra har så här långt helt och hållet uteblivit. När thailändska migranter uteblir, så finns åtminstone en synlig och tydlig negativ effekt: Dyrare sylt. Att gråta över sylten blir kanske ett symboliskt sätt att ändå protestera mot migrationspolitiken, när inga andra negativa sidor går att finna.

Istället för att försöka få regeringen att kapitulera, så bör bärföretagen inse att det är dags att fundera på hur deras framtida affärsmodell kan se ut. De öppna gränserna kommer nämligen inte tillbaka.