Fallet med den 84-åriga Elsa, som i media först benämndes ”Vera”, har skakat Sverige. En gammal försvarslös kvinna våldtas i sitt eget hem av en vårdare från hemtjänsten. Överfallet kom inte heller som en blixt från klar himmel – Elsa hade tidigare anmält att mannen blottat sig för henne. Mannen tilläts jobba kvar. Först efter flera dagars kontrovers gick Uppsala kommunstyrelses ordförande Erik Pelling (S) ut med att Elsa ska få en ursäkt. Kommunens agerande visar på en tragisk människosyn där äldre människor reduceras till integrationsverktyg.

I Sverige har vi faktiskt haft olika former av äldrevård i flera hundra år. Redan på 1600-talet fanns fattigstugor för de som av olika skäl inte kunde försörja sig, inklusive för äldre som inte kunde arbeta och inte hade familj som kunde ta hand om dem. Livet i fattigstugan var såklart en hård tillvaro. De som bodde där kunde inte kräva någonting, utan fick tacksamt hålla till godo med både de magra resurser och den ofta nedlåtande behandling som sockenborna gav dem.

Tanken med välfärdsstaten var att staten skulle agera familj åt de som inte hade någon. Utifrån den tanken myntades Per Albin Hanssons det nu berömda begreppet ”folkhem” som en beskrivning på ett land där alla får vad de behöver och behandlas med värdighet.

Samhället hade i ett folkhem inte bara ett ansvar för att äldre och andra utsatta hölls vid liv (något fattigstugorna trots allt såg till) utan också att de trots sin dystra situation också skulle få behålla sin värdighet. Att kasta några torra brödkanter åt insamlingen till socknens fattigstuga var inte längre tillräckligt, utan stackarna som bodde där skulle nu behandlas som om de verkligen var en del av den svenska familjen, för det var just vad de var.

Statliga folkpensioner innebar att de äldsta och fattigaste, istället för att behöva förlita sig på vad församlingens fromma lyckats samla ihop i kollekten, plötsligt fick en stadig (om än mager) inkomst. Under efterkrigstiden byggdes sedan systemet med hemsamariter, som hemtjänstpersonalen på den tiden kallades, gradvis ut. Från och med 1970-talet var de flesta som jobbade inom hemtjänsten inte längre timanställda utan hade fast månadslön som alla andra kommunalarbetare.

Det var då det. Den kulturellt konservativa socialdemokratin under Per Albin Hansson och Tage Erlander gav sedermera allt eftersom efter för en mer radikal, marxistisk världsåskådning. Där föraktades det gamla och historien skulle förkastas för att göra plats för en ny revolutionär världsordning. Den skiftande synen på äldre, samhällets ”levande historia” och den mest kulturellt konservativa åldersgruppen, var en logisk slutföljd.

Gradvis började äldre återigen bli en grupp som mest av allt skulle stökas undan och gömmas bort, vilket ju var den funktion som före välfärdsstaten fylldes av fattigstugorna. De äldre ses idag endast som en belastning, som gott får hålla till godo med de brödkanter – och den personal – som samhället anser sig kunna avvara.

Högst på listan över sådan personal är nyanlända och människor som misslyckats med att integrera sig i samhället. Just därför forslas invandrare som inte kan svenska in i hemtjänsten, i syfte att de genom att interagera med de äldre ska lära sig vårt lands språk och normer. Att tvinga äldre att agera ofrivilliga språklärare är inget som politikerna och tjänstemännen ser någon orättvisa i. ”Något ska väl fattighjonen ändå bidra med när vi nu snällt förser dem med mat och husrum?”

Denna påtvingade kulturkrock har flera gånger fått tragiska konsekvenser. Fallet Elsa bör påminna oss om vikten av ställa krav på de som arbetar inom hemtjänsten, även när personalbrist råder. Ännu mer bör det dock påminna oss om att äldre faktiskt är människor och som sådana faktiskt är berättigade till kroppslig autonomi och mänsklig värdighet tills dagen de dör. Det förstod Per Albin Hansson. Förstår Erik Pelling?