
Tidöregeringen släpar fötterna, och är inte alls så radikal som oppositionen framställer den. Men man gör åtminstone en del saker rätt. Kan det räcka till en valseger 2026? Detta undrar John Gustavsson.
Jag hör till de som varit mest kritiska till Tidöpartiernas bristande handlingskraft sedan regeringsskiftet 2022. Det är ingen tillfällighet att oppositionen haft ledningen i opinionsgenomsnittet faktiskt ända sedan månaden efter valet. Viljan att utreda har varit mycket starkare än viljan att konfrontera samhällsproblemen. Utan att dra tillbaka min tidigare kritik vill jag ändå i denna årskrönika poängtera några ljusglimtar från året som gått och några i framtiden.
Asylinvandringen har nått nya rekordlåga nivåer. I oktober beräknade Migrationsverket att 10 000 skulle ha sökt asyl i Sverige innan årets slut. Det är i så fall en minskning med 20 procent jämfört med förra året, och med 40 procent jämfört med Socialdemokraternas sista år vid makten 2022. (Notera att ukrainska flyktingar inte räknas som asylsökande). Senaste gången Sverige hade så låg asylinvandring var 1997. Samtidigt är asylinvandringen till EU nära de nivåer som sågs under flyktingkrisen 2015–16. Skillnaden är att asylsökande inte längre söker sig till Sverige.
Samtidigt så är andelen asylansökningar som slutar i avslag också rekordhögt. Hela 80 procent av de som söker asyl får numera avslag. Nu gäller det bara att sätta fart på återvandringen också…
Magdalena Andersson tappar sakta men säkert i popularitet. I valet 2022 var Magdalena Andersson Socialdemokraternas stora dragplåster. Hon gynnades av att hon var sittande statsminister, men ändå ett oskrivet blad eftersom hon suttit så kort tid. Väljarna kunde därför projicera sina egna förväntningar och förhoppningar på henne. Under tiden i opposition har nyhetens behag sakta försvunnit, och Andersson har under de senaste åren tvingats att ta ställning i tuffa frågor och göra vägval på ett sätt hon till stor del lyckades ducka under valkampanjen.
Förtroendesiffrorna har blivit därefter. På valdagen 2022 hade 54 procent av väljarna stort eller mycket stort förtroende för Magdalena Andersson. Om alla väljare som hade förtroende för Andersson faktiskt röstat på hennes regeringsalternativ, så hade Socialdemokraterna kunnat regera vidare med trygg majoritet.
Under 2023 fortsatte väljarnas förtroende för Andersson att stiga, och var så sent som i augusti det året förkrossande 59 procent. Sedan började nedförsbacken, och idag är motsvarande siffra 43 procent. Magdalena Andersson är inte impopulär, men inte heller så populär att Socialdemokraterna kan vinna valet bara genom att sälja MAGDA-kepsar och affischera med hennes ansikte. (En strategi som ju nästan lyckades 2022). Socialdemokraterna, som tänkt rida på – Anderssons popularitet – får plötsligt mycket svårare att designa en trovärdig ”sales pitch” till väljarna i nästa val.
Antalet skjutningar har minskat sedan regeringsskiftet. Det kanske inte känns så när man lyssnar på nyheterna, men minskningen är verklig – och ganska drastisk. År 2022 var det 391 skjutningar, jämfört med 262 i år. En minskning med nästan exakt en tredjedel på bara två års tid. Det behöver knappast sägas att även årets nivå är hög med historiska mått mätt, men trots att regeringen knappt tagit i med hårdhandskarna så pekar kurvan redan nu ändå åt rätt håll. Siffran över hur många som dött i skjutningar har också minskat med en tredjedel, och antalet som skadas har halverats. Efter att först ha ökat under 2023 har även antalet sprängningar börjat falla.
Trots prischocken i december har elpriserna sjunkit. Under 2024 var elpriserna, sett över hela året, lägre än något år sedan 2020. Nästa år återstartas Öresundsverket. Jag och miljoner andra svenskar väntar såklart otåligt på ny kärnkraft, men att ”elchocken” nu i december bara varade några dagar är en oerhörd tur för regeringen. Om man kan undvika fler prischocker under återstoden av mandatperioden så kommer väljarna att fortsätta associera skyhöga elräkningar med den rödgröna röra som styrde Sverige i åtta år före Tidöpartierna. Traumatiska minnen av ”sossepriser” på el och (icke att förglömma) bränsle kan vara mycket värt när det är dags att vinna osäkra väljare.
När vi ändå pratar om priser: Efter några väldigt tuffa år så är nu inflationen, alltså den takt (i procent) som priserna ökar med varje år, tillbaka på normala nivåer. Samtidigt har reallönerna, som kraschade från början av 2021 till slutet av 2022, gjort en stark återhämtning.
Slutligen så är oppositionen fortsatt splittrad. Att Magdalena Andersson som tidigare nämnt numera tampas med dalande förtroendesiffror gör det dessutom svårare för henne att bara köra över de andra oppositionsledarna.
Samtidigt som Andersson rasat så har Miljöpartiet å sin sida klättrat en bra bit över spärren de senaste månaderna, något som ökar partiets självförtroende och vilja att hävda sig mot Socialdemokraterna.
Samtidigt måste Centerpartiets Muharrem Demirok fortsatt hålla armlängds avstånd till Socialdemokraterna för att inte riskera en ny kupp likt den som nästan tvingade fram hans avgång nu i höstas. För att göra ont värre kräver Vänsterpartiet ministerposter. Allt är bäddat och klart för en gigantisk huvudvärk för Magdalena Andersson, som bara kommer att bli värre ju närmare valdagen kommer.
Om det är något svenska väljare inte gillar, så är det att köpa grisen i säcken. Mycket tyder på att detta är allt Magdalena Andersson kommer att ha att erbjuda.
Jag vill återigen betona att jag hör till de som är missnöjda med regeringen. Jag oroar mig inte minst för att de positiva förändringarna kommer för sent och för långsamt för att väljarna ska hinna känna att saker blivit bättre. Det finns också gott om orosmoln, inte minst den ekonomiska tillväxten och arbetslösheten. Ändå är det värt att så här till nyår minnas framgångar och fokusera på ljuspunkter.
Gott nytt år!