Just nu går allt som på räls för Nigel Farage. Hans parti, Reform UK, leder eller ligger tvåa i flera mätningar. I sommarens val vann man 14 procent av rösterna, och Farage blev själv invald i parlamentet på vad som var hans åttonde försök.

Konservativa Tories, Storbritanniens traditionella högerparti, kämpar med att stoppa blödningen av politiker, aktivister och bidragsgivare som nu i stadig takt hoppar över till Farages parti. Och på tal om bidragsgivare så har Elon Musk gett Reform sitt helhjärtade stöd, och det ryktas om miljarddonationer på ingång. Trots allt detta så kommer Nigel Farage aldrig att bli Storbritanniens premiärminister.

Själv bodde jag i Storbritannien för drygt tio år sedan. Under min tid i Storbritannien var jag aktiv medlem i Farages dåvarande parti, UKIP. Jag var en av de allra första i Sverige att öppet förespråka Brexit. Jag och Ronie Berggren som numera poddar här på Bulletin, hade redan 2012 en podd där jag var med och pratade om hur viktigt det var att Storbritannien lämnade unionen. Även om Nigel Farage faktiskt hade en mycket mindre roll i folkomröstningskampanjen än vad många utomlands tror, så råder det inget tvivel om att UKIP var en viktig faktor i att tvinga fram en folkomröstning.

Däremot var det tydligt redan då att Nigel Farage aldrig skulle bli någon premiärminister.

Nigel Farage har en kaxig och något burdus personlighet. Jag har själv inget emot hans stil, men han är en sådan politiker som man antingen älskar eller hatar. Framgångsrika premiärministerkandidater har inte nödvändigtvis entusiastiska supportrar, men däremot brett stöd i djupa folklager. Det finns plats i det offentliga rummet för polariserande politiker som Farage, men de tar sällan eller aldrig högsta toppjobbet.

Nigel Farage är inte heller särskilt bra på att dela rampljuset. När hans förra parti UKIP under kuppartade former lyckades värva två sittande Toryledamöter till sitt parti, något som gav partiet plats i Storbritanniens parlament för första gången, så började Nigel Farage nästan omedelbart att bråka med dem båda två, öppet i media dessutom. Om man ska leda ett stort parti som aspirerar på premiärministerposten, så duger det inte att vara en ”one-man show”, utan man måste kunna locka till sig och odla talanger och kunna låta andra få stiga fram och glänsa ibland. Det har, milt uttryckt, aldrig varit Farages starka sida.

Brittiska kampanjer är dessutom inte som amerikanska. Att ha en stor kampanjkassa är såklart bra, och det kan Musk bidra med, men det som fäller avgörandet är volontärer. I Sverige har vi som bekant valstugor, men i Storbritannien finns det tiotusentals, till och med hundratusentals volontärer som varje valkampanj går ut och knackar dörr och försöker omvända väljarna till just deras parti. Lite som något sorts valkampanjande Jehovas vittnen.

Brittiska val hålls inte heller på fasta datum som i Sverige. Istället bestämmer den sittande regeringen när nästa val ska hållas, med förbehållet att ett val måste hållas minst vart femte år. När ett val utlyses så är valkampanjen kort, runt sex veckor. Det parti som inte redan långt i förväg hittat och utsett kandidater i alla 600 valkretsar och byggt nätverk av volontärer som nästan helt utan förvarning kan börja knacka på dörrar, dela ut kampanjmaterial och affischera, kommer alltid att underprestera på valdagen.

Detta var det som slutligen fällde UKIP i valet 2015. Då hade partiet ändå funnits i över 20 år, men trots att man vann 12 procent av rösterna nationellt så fick man bara 1 mandat av 650 möjliga. Detta eftersom brittiska val ju handlar om att bli största parti i så många enskilda valkretsar som möjligt, istället för att vinna en så hög röstandel nationellt som möjligt. UKIP hade många missnöjesväljare utspridda över landet, men organisationen mäktade inte med att kraftsamla, fokusera och skicka volontärer till de valkretsar man hade reell chans att vinna.

Reform UK har av allt att döma samma problem – i valet i juli fick de över 14 procent av rösterna, men bara fem mandat. Detta kan jämföras med det mycket mer etablerade Liberaldemokraterna, som vann 72 mandat med bara 12 procent av rösterna.

Slutligen så är Nigel Farage som vi alla vet nära vän med Donald Trump. Just nu är detta till hans fördel, då hans band till USA:s president ger honom legitimitet som politiker. Samtidigt går det inte att bortse ifrån att Donald Trump hotar Storbritannien och resten av Europa med handelskrig. Storbritannien, som efter Brexit jobbat hårt med att bygga upp nya frihandelsnätverk, riskerar att drabbas hårt. Om Donald Trumps politik får en märkbart negativ effekt på britternas ekonomi, så kommer Nigel Farage och hela hans parti att få skulden.

Vi bör alla vara tacksamma för Nigel Farages insats för EU-motståndet. UKIP spelade en viktig roll i att tvinga fram folkomröstningen som gav oss Brexit, och jag är själv tacksam för alla de eldsjälar jag fick lära känna under min tid som UKIP-medlem. Det är dock tydligt att Nigel Farage inte har förutsättningarna för att leda en regering, utan att han på sin höjd kan splittra högerväljarna ännu mer än i sommarens val och säkerställa att Keir Starmer och Labours redan oerhört impopulära regering får tio år vid makten, istället för fem. För att undvika detta borde Nigel Farage svälja sin stolthet och pensionera sig från partipolitiken. Det vore bäst både för Storbritannien och hans eget eftermäle.