Den senaste veckans mediadrev mot Johan Forssell har fått mig att tänka på filmen The Matrix från 1999. Premissen är att huvudpersonen upptäcker att han och den övriga mänskligheten lever i en simulerad verklighet, Matrix, skapad av maskiner som för århundraden sedan förslavade människorna. Mitt budskap till högern och Johan Forssell är enkelt: Vakna ur Matrix.

Socialdemokraterna har, som Sveriges historiskt statsbärande parti, designat reglerna för vad man kan och inte kan göra i politiken. Detta innebär bland annat att Johan Forssell nu ser ut att få finna sig i att gå till Socialförsäkringsutskottet och frågas ut om en privat familjesituation. Det Forssell borde göra är att, på utskottsmötet, besvara alla frågor med ”Inga kommentarer”.

Forssell är som minister inte ansvarig för socialförsäkringsfrågor, och är inte skyldig utskottet några svar som inte rör det område han faktiskt är minister för (migration). ”Regeln” att han måste ge uttömmande, uppriktiga svar är ingen verklig begränsning, utan en socialdemokratisk fiktion som faller under alla de ”god ton”-regler som Socialdemokraternas motståndare alltid förväntas följa, och som Socialdemokraterna själva följer när de känner för det.

Detta för oss tillbaka till The Matrix. I en berömd scen så ser huvudpersonen, som då är inkopplad i Matrix, hur ett barn böjer en sked med tankens kraft. Han försöker göra samma sak, men misslyckas. Barnet råder honom att ”inse sanningen: Det finns ingen sked”.

Ingenting i Matrixsimuleringen är ju mer verkligt än ett dataspel, så regler och begränsningar gäller bara så länge man låter dem. Verkligheten är formbar. Så fort Neo fullt ut accepterar detta dröjer det inte länge innan han inte bara klarar att böja skedar, utan bryta mot tyngdlagen inuti Matrix. Allt han behövde göra var att inse att det inte fanns någon sked.

Precis som det inte finns någon sked, så existerar inte heller spelreglerna vänstern satt upp i verkligheten. Det gäller dels regler om ministrar som kallas till utskott, men såklart också ”regler” som säger att man inte får sparka myndighetschefer, aktivistiska tjänstemän, eller införa lagar utan att först göra en utredning som tar halva mandatperioden.

Precis som reglerna i Matrixsimuleringen så är politikens spelregler skapade av maskinerna – alltså maskineriet på Sveavägen 68 – och syftet är i båda fall kontroll. Vare sig maskinerna i Matrix eller Socialdemokraterna lyder själva under sina egna regler, som den tidigare heliga regeln om att aldrig attackera någons minderåriga barn i politiskt syfte som nu kastats överbord.

Anledningen att vänstern med journalistiskt anhang agerar som de gör är enkel: De vet att det är de själva som har ett extremistproblem. Det är deras medlemmar, aktivister och förtroendevalda som marscherar till stöd för Hamas. Samtidigt har Socialdemokraterna haft en horribel sommar ända sedan man lanserade förslaget om tvångsblandning. Att försöka få det till att Johan Forssell skulle ha läst Mein Kampf som godnattsaga för sina barn är ett sätt att blanda bort korten och rikta bort strålkastarljuset från problemen i de egna leden.

Efter ett halvår kantat av skandaler och dåliga opinionssiffror är det ett stukat Tidölag som om bara drygt ett år ska möta väljarna. Om Johan Forssell skulle ge ett verbalt långfinger åt Socialförsäkringsutskottet och förklara att borgerligheten inte längre tänker lyda under sosseregler, så skulle det både skaka vänstern och gjuta mod i Tidöpartiernas väljare. Frågan är: Vågar Johan Forssell vara högerns Neo?