Nyligen släpptes en utredning om återvandring, skriven av bland andra Joakim Ruist, en man som gjort sig känd som en forskare som redan för många år sedan talade klarspråk om invandringens kostnader. Rapporten, till skillnad från Ruist tidigare forskning, gladde dock Aftonbladet och övriga inom vänstern. Den visade nämligen på att återvandringsbidrag, tvärtemot vad Tidöpartierna hoppats på, har en mycket begränsad effekt.

Jag har stor respekt för Joakim Ruist som akademiker, och hans arbete om återvandringsbidraget är gediget. Det finns dock flera anledningar till att vänsterliberalernas glädjeskutt är förhastade.

Till att börja med: En stor majoritet av svenskarna vill att åtminstone en del av de som invandrat ska återvända till sina hemländer. Frågan är hur det ska gå till. Återvandringsbidrag är det ”snällaste” sättet att få människor att återvända: Istället för gryningsräder, så ”mutas” en del invandrare till att återvända frivilligt. Om återvandringsbidrag inte fungerar, så återstår bara tuffare metoder – som Aftonbladet förmodligen kommer att tycka mindre bra om.

Utredningen konstaterar att i de länder som infört återvandringsbidrag har väldigt få invandrare accepterat bidraget. Samtidigt konstateras i inledningen att kunskapsunderlaget är mycket tunt, och att få länder har återvandringsbidrag åt människor som har rätt att befinna sig i landet, och inte bara de som fått avslag.

Det är den typen av bidrag regeringen avser införa. Baserat på siffror inte minst från Danmark bedömer utredarna att Sverige skulle kunna öka återvandringen med bara 700 personer, och att det skulle krävas ett återvandringsbidrag på 350 000 kronor per person för att åstadkomma detta.

Detta tar dock inte hänsyn till förändringar i välfärdssystemen, något som utredarna uttryckligen säger inte ingår i deras arbete. Jag har inga problem med att acceptera att ett återvandringsbidrag, med nuvarande bidragssystem, skulle behöva vara oerhört dyrt för att attrahera ens några invandrare.

Detta är dock inte främst ett argument mot återvandringsbidrag, utan för övergripande reformer, inte minst när det gäller bidrag för icke-medborgare. Ett återvandringsbidrag på (exempelvis) 100 000 kronor motsvarar bara fyra månaders inkomst för en bidragsberoende familj med bidrag på 25 000 i månaden. Om bidrag minskas samtidigt som större krav på motinsats krävs för att få bidrag, så blir återvandringsbidraget allt mer attraktivt. Regeringens redan aviserade politik med bidragstak och språkkrav är viktiga steg i rätt riktning.

Återvandringsbidragets funktion är inte, som jag ser det, främst att övertyga migranter att återvandra, utan att göra återvandring praktiskt möjlig för de som redan övertygats. Att flytta utomlands, även till sitt hemland, är dyrt och krångligt. Ju längre man varit borta, desto svårare är det.

De mest ekonomiskt belastande invandrarna har logiskt nog små eller inga besparingar, och många har varit här i tio år eller mer. Om vi vill att de ska lämna Sverige, och inte (i första hand) vill använda tvångsmedel, så måste vi göra återvandring praktiskt möjligt och till en åtminstone något attraktiv proposition (du får återvända till ditt hemland i en stark ekonomisk position).

En svaghet i utredningen är tendensen att snöa in sig på detaljer. En fråga som ställs är hur vi säkerställer att bara nettobidragstagare får utvandringsbidraget – om ”lönsamma” invandrare använder bidraget för att utvandra, så blir det ju till en förlust. Det saknas dock både data och logiska skäl till att tro att nettobidragsgivare skulle utvandra i någon större skala, bidrag eller ej.

Författarna pratar också om rättviseaspekten i att svenskar inte får rätt till återvandringsbidrag. Som en svensk som upprepade gånger utvandrat till andra länder har jag inget större problem med att inte få ett ”utvandringsbidrag”; de flesta svenskar som flyttar utomlands gör det med hjälp antingen från CSN eller från de utländska arbetsgivare som anställer dem. Situationen är således helt annorlunda. Det är oklart vilka svenskar som förväntar sig bidrag för att lämna Sverige.

Vilken inverkan har då återvandringsbidrag, och återvandringspolitik i allmänhet, på integrationen? Utredarna fruktar att effekten blir negativ. Risken, menar de, är att de som ingår i grupper som uppmanas återvandra känner sig utstötta från samhället. Om majoriteten är villig att betala för att de ska åka härifrån, hur ska de känna sig inkluderade i den svenska samhällsgemenskapen?

Problemet är att individer i de berörda grupperna (invandrare med hög arbetslöshet och kriminalitet) redan nu inte är inkluderade i sagda samhällsgemenskap. Det kan inte komma som en överraskning att svenskarna inte ser dem positivt och helst vill att de åker hem. Det är därför SD ökat val efter val, samtidigt som andra partier tagit efter en mer invandringskritisk ton.

Det är viktigt att påpeka att inga empiriska bevis presenteras för att återvandringsbidrag skulle ha en negativ inverkan på integration eller på invandrares attityder mot majoritetssamhället, utan detta är spekulation från utredarnas sida.

Bristen på empiri är inte Joakim Ruists fel, och till skillnad från vad Aftonbladet tror så får inte hans utredning mig eller troligtvis någon annan sverigedemokrat att hata honom. Problemet är att återvandringsbidrag är ovanliga och förhållandevis nya. Det finns helt enkelt inte så mycket data att gå på.

Det bästa hade kanske varit en mer omfattande utredning som, utöver att titta på andra länder, även kunnat samla in (via enkäter och fokusgrupper) data kring hur olika invandrargrupper i Sverige resonerar kring eventuell återvandring och under vilka omständigheter de skulle överväga att frivilligt återvandra.

Utredningen om återvandringsbidrag är dock en bra början, och det är viktigt att förstå att återvandringsbidrag enbart är en komponent i en sund, återhållsam migrationspolitik – inte en patentlösning.