Efter en dramatisk presskonferens i ovala kontoret ligger nu relationen mellan USA och Ukraina i spillror. Redan före presskonferensen hade Trumps försvarsminister Pete Hegseth sagt att NATO-medlemskap för Ukraina inte var aktuellt, och att USA inte tänkte hjälpa Ukraina vakta sina gränser efter ett eventuellt fredsavtal.

Trumps motstånd mot USA:s stöd till Ukraina är välkänt, men frågan är hur många som minns hur det kom sig att Donald Trump började hata Ukraina?

Det hela började sommaren 2019. I ett telefonsamtal med Ukrainas då nyvalde president Volodymyr Zelenskyj försökte Trump pressa den sistnämnde till att öppna en kriminell utredning kring Joe Biden och hans son Hunter som satt i styrelsen för det ukrainska naturgasföretaget Burisma.

Donald Trump sa uttryckligen att han ville att Zelenskyj skulle göra detta som en ”tjänst” åt honom, och påminde honom om att USA hade varit ”very, very good to Ukraine”. USA hade redan då sedan flera år tillbaka stöttat Ukrainas militära upprustning, och USA:s kongress hade röstat igenom ett stödpaket som Trump kort före samtalet beslutat att tillfälligt frysa.

Redan sommaren 2019 trodde de flesta, både inom och utanför Donald Trumps omvalskampanj, att Joe Biden skulle bli Trumps motståndare i valet det följande året, och Trump hade all anledning att vilja svärta ner Bidens image med en brottsutredning, som skulle kunna fått samma effekt som FBI:s utredning kring Hillary Clinton och hennes mejlserver fick 2016.

Zelenskyj, som valts på en anti-korruptionsplattform, vägrade lova något utan sa bara lite vagt att hans riksåklagare skulle ”ta en titt på saken”. Efter kraftiga påtryckningar, inklusive från Republikanerna, gick Trump ändå i september med på att låta Ukraina få stödpaketet. Demokraterna menade att samtalet med Zelenskyj var ett tydligt fall av maktmissbruk där Trump försökte byta amerikanskt stöd mot personliga tjänster för att sätta dit politiska motståndare, och ställde honom inför riksrätt.

Donald Trump, som tidigare uttryckt sig positivt om Zelenskyj, hatade honom hädanefter. Trump kunde helt enkelt inte förstå varför Zelenskyj agerade som han gjorde, och drog till synes slutsatsen att Zelenskyj måste vara allierad med Biden på något sätt.

En enklare förklaring är att Zelenskyj, som de flesta politiska ledare, inte ville beordra Justitiedepartementet att åtala någon. Det ingår inte i en presidents normala befogenheter. Det Zelenskyj gjorde, alltså vidarebefordra ärendet till riksåklagarens bord, är vad alla presidenter och premiärministrar hade gjort. Vad Biden var och inte var skyldig till har överhuvudtaget inte med saken att göra.

Detta kunde dock inte Trump förstå. En av Donald Trumps största svagheter är hans lättkränkthet och hur personligt han tolkar alla konflikter, även de som är rent politiska. För Trump så var Zelenskyjs vägran att nita Biden med ett åtal att likställa en personlig förolämpning.

Självklart kan man, till Trumps försvar, säga att hans ”igelkottsmentalitet” delvis berodde på att så många utländska ledare, inklusive de flesta i Europa, vägrat ta honom på allvar och öppet uttryckt att de hoppades att Trump skulle röstas bort i nästa val. Det förändrar dock inte att världens främsta supermakt håller på att tillåta ett erövringskrig främst bara för att deras ledare är långsint.

Faktum är att kriget i Ukraina varit utmärkt för USA:s industri och skapat mängder av industrijobb inte minst i konservativa delstater som Texas, Florida och Alabama. Samtidigt har kostnaden för USA, som uppgått till drygt en procent av statsbudgeten, varit måttlig. Precis som alla länder i Östeuropa har Ukraina problem med korruption, men under Zelenskyjs ledning visade olika korruptionsindex redan före kriget att man blivit mycket bättre.

Det historiskt Rysslandsfientliga republikanska partiet borde omfamna Ukraina och landets kamp mot rysk imperialism. Det är tråkigt, inte bara för Ukraina utan för hela västvärlden, att Donald Trumps ego står i vägen.