Terrororganisationen Hizbollah har lidit stora nederlag de senaste veckorna, och bedömare undrar om den ens kommer att överleva. Israels markinvasion av södra Libanon kan bli dödsstöten. Detta vore en högst önskvärd utveckling. Bland de få som gråter återfinns svenska vänsterpartister, men John Gustavsson uppmanar dem att torka tårarna.
Israels kampanj mot Hizbollah kommer, om någon rättvisa finns, inom snar framtid att filmatiseras. För att sammanfatta för den som inte hängt med i alla svängar: Hizbollah slutade använda mobiltelefoner eftersom Israel använde GPS-signalerna för att spåra dem, och bytte istället till personsökare. Man köpte alla personsökare från samma leverantör, men denna leverantör var i själva verket en front för den israeliska underrättelsetjänsten Mossad, som antagligen planerat operationen i åratal.
Istället för att plantera spårare inuti personsökarna så planterade Mossad bomber som exploderade vid en viss signal. Sedan var det bara att vänta på rätt tillfälle, och ringa upp över 3000 Hizbollahterrorister samtidigt. De flesta dog inte, men många blev blinda eller tappade intima kroppsdelar (om de haft personsökaren i byxorna och inte hunnit plocka upp den när Mossad ringde).
Hizbollah hade plötsligt inget sätt att kommunicera på. En dryg vecka senare eliminerades Hassan Nasrallah, som lett organisationen sedan 1992, i en precisionsbombning som förstörde Hizbollahs bunkerkomplex. Hans efterträdare dödades nästa dag, efter bara några timmar på posten. Hizbollah har inte bara lidit förluster, utan fullkomligt förnedrats inför hela världen. Efter att i årtionden ha varit en fruktad grupp vars namn injagade skräck, är man nu mest av allt en punchline.
När Israel nu går in i södra Libanon för att rensa upp spillrorna av Hizbollah så gör man det under protest från de krafter som bara dagar efter att Hamas kallblodigt slaktade 1200 israeler anklagade Israel för ”övervåld.” Vänsterpartiet, ledda i frågan av sin utrikespolitiska talesperson Håkan Svenneling, fördömer Israels agerande och pekar på att civila har och kommer att dö i den markinvasion som nu inletts.
Civila dödsoffer är såklart alltid beklagligt. Ändå är det ännu märkligare för vänstern, rent ideologiskt, att stödja Hizbollah än att stödja Hamas: Israel ockuperar inte Libanon, och har heller ingen militär närvaro där sedan år 2000. Även de som menar att palestinier har rätt att göra vilket motstånd som helst på vilket sätt som helst, kan inte tillämpa samma logik på Hizbollah.
Även om Israel är Hizbollahs största fiende, så är man långt ifrån den enda. Under inbördeskriget i Syrien har Hizbollah dödat tusentals syriska civila, vars enda ”brott” var att de inte tillhörde samma förgrening av islam. Som shiamuslimska extremister betraktar man alla andra – judar, kristna, druser, men även sunnimuslimer – som fiender och mer eller mindre legitima måltavlor. Israels framgångar i Libanon beror inte minst på att Hizbollah skaffat sig så oerhört många fiender inuti landet, där bara en tredjedel av befolkningen är shiamuslimer.
De som argumenterar emot invasionen av Gaza hävdar ofta att Hamas, även om gruppen skulle utplånas, bara skulle lämna ett maktvakuum som snart skulle fyllas av en annan grupp – kanske en ännu värre. Detta argument håller inte när det gäller Hizbollah. Libanon som stat existerar utanför Hizbollah, medan Gaza och Hamas är betydligt tätare sammanflätade.
Efter att Hizbollah krossats, så är det fullt realistiskt att den libanesiska armén och övriga institutioner återtar området i södra Libanon där Hizbollah idag utgör en stat i staten. Säkert kommer detta inte innebära slutet på alla landets problem, men helt klart kommer inte bara Israel utan även civila libaneser i Hizbollahkontrollerade områden att gynnas.
I allra bästa fall skulle Hizbollahs nederlag kunna leda till en dominoeffekt där även regimen i Iran, som sponsrar Hizbollah, faller. Ju tydligare det blir att Iran inte har något att sätta emot Israel, desto mer försvagas regimen i den iranska allmänhetens ögon – och vi pratar om en regim som redan i åratal kämpat med protester från kvinnorätts- och demokratiaktivister som vägrar låta sig tystas.
Det tål att upprepas att det alltid är tragiskt när oskyldiga tvingas sätta livet till. För den som är intresserad av ett stabilt och demokratiskt Mellanöstern vore det dock rimligare att demonstrera mot Irans regim snarare än mot Netanyahu. Vad man än må tycka om den sistnämnde, så är det den förstnämnda som utgör spindeln i nätet.
