För ett ögonblick såg det ut som att Uppsala kommun skulle kunna rädda sitt anseende i Elsaskandalen, där en 84-åring våldtogs av en man som jobbade i hemtjänsten. Kommunen bad efter många om och men om ursäkt, och Elsa fick ett handskrivet brev av den ansvarige kommunpolitikern. Fint så.

Sedan kunde dock kommunpolitikerna inte låta bli att protestera mot att någon tänkte hålla en manifestation för Elsa. Styrande politiker gick så långt som att kräva att manifestationen skulle ändra fokus och inte handla om just Elsa eller ens äldre som utsatts av kommunens anställda, utan mer generellt om ”könsmaktsordning som är en grund för mäns våld mot kvinnor”. De ville dessutom att manifestationen skulle hållas på en vardagseftermiddag istället för på en lördag, för att minska antalet deltagare.

Att försöka få sexualbrott att handla om ”mäns våld mot kvinnor” snarare än om invandring är såklart en gammal strategi som vi kanske särskilt minns från efterspelet till massövergreppen på We Are Stockholm 2016. Att behandla en våldtäktsman anställd av hemtjänsten som ett uttryck för patriarkatet är lika dumt som när återvändande IS-resenärer behandlades som socialfall.

Utöver det moraliskt vidriga i att vrida bort fokus så är detta politiskt inkompetent av styret i Uppsala. En historia som kunnat blåsa över får nu nytt liv, och om det inte blir maktskifte i Uppsala i nästa val så måste väljarnas duglighet kraftigt ifrågasättas.

Frågan är vad som egentligen går att göra för hemtjänsten. Att hemtjänsten inte ska vara ett integrationsredskap är de flesta överens om. Samtidigt är ju anledningen till att hemtjänsten blivit ett redskap inte bara att Sverige haft en hög invandring, utan också att svenskar inte är så pigga på att jobba just i hemtjänsten. Lönerna är för låga och arbetet är för tungt. Att arbetet dessutom blir tyngre ju mindre personal som finns att tillgå skapar naturligt nog en ond cirkel.

Här invänder någon såklart att det finns en enkel lösning: Höj lönerna. Och ja, i någon utsträckning är detta såklart sant. Problemet är att lönerna, för att nå jämnvikt mellan utbud och efterfrågan på hemtjänstpersonal, skulle behöva höjas så extremt mycket att nästan ingen kommun i landet har råd med det. Detta beror såklart på att löneutvecklingen under flera årtionden var så dålig inom både hemtjänsten och äldreomsorgen att yrkena ”halkade efter” lönegenomsnittet, när dumsnåla kommuner vägrade betala anständiga löner i vetskap om att eldsjälarna som jobbade med äldre ändå inte skulle sluta. Det hade de mestadels rätt i, men samtidigt gjorde det att nyrekryteringen sinade.

Den andra faktorn är såklart att Sveriges befolkning blir allt äldre. Även när kommuner höjer budgetar för äldreomsorg och hemtjänst så blir resurserna i realtermer och per brukare ofta lägre eftersom antalet äldre, särskilt över 80, ökar snabbt.

Helt hopplös är situationen inte, men den kräver verkligt nytänkande. I andra länder, exempelvis Japan, har staten satsat stort på teknologi för att göra personalens arbete lättare. Robotar som kan göra tunga lyft och till och med hjälpa äldre gå på toaletten blir allt vanligare. Nya appar har utvecklats för att hjälpa de som lider av demens.

Framstegen inom konstgjord intelligens som gjorts på senare år kan, om de nödvändiga investeringarna görs, komma att göra jobbet inom hemtjänsten och äldreomsorgen enklare och mer attraktivt. Ingen kommun har dock de resurser som krävs för sådana omfattande investeringar, utan pengarna måste komma från statligt håll.

Ingen personalbrist i världen kan någonsin rättfärdiga Uppsalas behandling av Elsa. Om vi vill komma åt problemet med personalbrist som bidragit till att kommuner låter vem som helst med puls arbeta med äldre, så måste vi dock hämta inspiration från Japan och fundera på vilka bitar av arbetet som kräver mänskliga insatser, och vilka bitar som faktiskt bäst skulle kunna göras av robotar.