Nyligen förlorade det muslimska studieförbundet Ibn Rushd sina statliga bidrag för den kommande treårsperioden. Detta kommer inte nödvändigtvis att innebära slutet för Ibn Rushd, som också får kommunalt stöd, men är ett hårt slag är det helt klart, och reaktionerna har inte låtit vänta på sig. Mest tragisk är ändå reaktionen från Svenska Kyrkan och dess ärkebiskop Martin Modéus.

Modéus twittrade efter beskedet om Ibn Rushd att beslutet var bekymmersamt, eftersom Ibn Rushd ”arbetar med att nå marginaliserade i samhället”. Detta är alltså en grupp knuten till Muslimska Brödraskapet, och som ”nått ut” till marginaliserade grupper i Sverige med idéer som att det är okej att slå sin fru och sina barn, och att den som begår äktenskapsbrott bör stenas. I en debattartikel fylld med plattityder försökte ärkebiskopen ”förtydliga” sin position, men landade ändå i hur viktigt det är att muslimer organiserar sig och att deras organisationer får statliga bidrag.

Denna omsorg, för att inte säga fjäskande, för muslimer är oerhört ensidig. Jag kan inte dra mig till minnes att jag någonsin hört en muslim oroa sig för hur Sverige avkristnas, hur kyrkor tvingas stänga eller till och med rivs, hur andra kyrkor vandaliseras och hur kristna framställs i media.

Svenska Kyrkan har i min mening egentligen aldrig haft en tydligt rotad teologisk identitet. Redan från början var man, som jag som katolik lite elakt skulle beskriva det, ”en myndighet med ett kors på huset”. En statskyrka är per definition en kyrka som i slutändan styrs av politiker (eller historiskt adelsmän och kungar) och vars verksamhet därför har politiska, inte bara religiösa ändamål. Även om Svenska Kyrkan inte längre är en statskyrka så är den, via kyrkovalen, kontrollerad av politiska partier. Detta gör att religionen späds ut med politiska mål och ambitioner, inklusive en form av tolerans och mångfald som egentligen är helt främmande för kristendomen som religion.

Det är egentligen inget konstigt att muslimer inte uttrycker sorg över kyrkor som tvingas stänga. Det märkliga är att en kyrklig ledare inte ser med samma indifferens på Ibn Rushd, som inte ens representerar någon relativt moderat, tolerant form av islam.

Givetvis ska vi som kristna sträva efter att leva i samförstånd med människor av andra religioner och de med ingen religion, men att en ärkebiskop blir så upprörd över att ett studieförbund som aktivt promotar en annan religion blir av med sina bidrag är häpnadsväckande, och skadar kristendomens anseende. Betänk en muslim som överväger att lämna islam för kristendomen, och som ser ledaren för Sveriges största kyrka bete sig på ett sätt som gör att man kan fundera på om han ens själv tror på kristendomen.

Ärkebiskopen talar mycket om vikten av att lyssna på andra. Mitt förslag är att han börjar lyssna på de kristna i Sverige som flytt från muslimska länder. Om han inte har några sådana i hans egen kyrka, så kan han hitta tiotusentals i den Katolska och de Ortodoxa kyrkorna som gärna förklarar för honom hur det är att leva som kristen under islamistiskt förtryck.

Om han tog sig tid att lyssna på deras berättelser skulle han kanske förstå att det, vad än rådande medianarrativ gör gällande, inte är vi kristna eller andra i västvärlden som är problemet. Det kan också vara en god idé att prata med före detta muslimer som lever under dödshot efter att ha lämnat religionen. Även andra religiösa minoriteter i mellanösterns muslimska länder – judar, zoroastrier, yezidier med flera – bekräftar en mycket mörkare bild av Islam än den progressiva krafter i och utanför Svenska Kyrkan har.

Avslutningsvis: Som katolik är jag kanske partisk, men jag tror att Svenska Kyrkans ledning – inte bara Martin Modéus – borde fundera på huruvida deras kyrka är något mer än bara en söndagsklubb. Och om den nu är det, kanske byta fokus till att försvara kristendomens ställning i Sverige – inte islams.