Gustavsson: Ja till blågul islam!
Idén om svensk islam framstår för många som ett skämt, en självmotsägelse. Och visst finns det stora svårigheter. Men samtidigt är det svårigheter vi både kan och måste övervinna, skriver John Gustavsson.
I oktober lanserade Simona Mohamsson begreppet ”blågul islam”, ett begrepp som redan blivit nästan lika hånat som Fredrik Reinfeldts ”Öppna era hjärtan”. Faktum är dock att, oaktat vad man tycker om Mohamssons gärning som partiledare, så är ”blågul islam” en alldeles utmärkt idé. Statens budskap till Sveriges muslimska minoritet bör vara enkelt och tydligt: Vill du vara muslim och bo i Sverige, så ska du banne mig vara en blågul muslim.
Vad innebär då ”blågul islam”? Jag vet att vissa läsare redan kastat sig på tangentbordet för att skriva kommentarer i stil med, ”Islam är inte svenskt”, ”Sharia är inte blågult” och annat åt det hållet. Den typen av häcklande kommentarer fick Mohamsson redan för några månader sedan.
Hursomhelst: Det finns människor som nästan aldrig går i moské, firar jul, gärna tar ett glas öl och tycker att slöjor hör hemma på museum – men som ändå kallar sig muslimer.
Varför kallar dom sig muslimer? Om dom nu inte tänker följa Koranen – för det gör de ju verkligen inte – så borde dom väl sluta kalla sig muslimer?
Ja, det kan man fundera på, men de gör i alla fall det, och att någon kallar sig muslim utgör inget hot mot Sverige. Jag har under de senaste tre valrörelserna stått i en sverigedemokratisk valstuga tillsammans med bland annat en man som insisterar på att kalla sig muslim.
Sanningen är att det som på pappret är religiösa etiketter (muslim, kristen…) i själva verket ofta är gruppidentifikationer. Den som egentligen inte uppfyller kriterierna för etiketten kan ändå ha väldigt svårt att släppa den: Man har växt upp med att man är X, och man har vuxit upp mitt ibland andra som också var X och som man dessutom tyckte var hyggliga människor.
Detta är ingalunda förbehållet muslimer. I Sverige har vi fortfarande många som insisterar på att kalla sig kristna, trots att de inte tror på grundläggande kristna doktriner (som Jesu uppståndelse). På universitetet i Irland träffade jag otaliga ”katoliker” som var ungefär lika katolska som en genomsnittlig svensk student, men som ändå skulle ta till knytnävarna om du någonsin ifrågasatte att de var just katoliker. Religionen var för dem oviktig; etiketten var allt.
Sverige har minst 800 000 människor som kallar sig muslimer. Jag, och vågar jag säga alla andra sverigedemokrater, önskar att vi inte hade det. Likväl är de här. Så vad gör vi nu? ”Utvisningar” ropar någon, något jag inte har något emot – men en förkrossande majoritet av Sveriges muslimer är redan svenska medborgare. Återigen, jag beklagar att så är fallet, men så är det.
Det Mohamsson skrev om, var att uppmuntra den relativt sekulära ”svenne-islam” som flera muslimer redan praktiserar: Du får vara muslim, men om du ska bo i Sverige ska du banne mig vara en blågul muslim.
Självklart ska målet vara att människor med utländsk bakgrund assimileras. I praktiken är dock assimilering en process som tar generationer. Etiketter och ytliga formalia lever kvar mycket längre än faktiska övertygelser och traditioner.
Att, som många islamkritiker gör, säga åt liberala muslimer att de inte är ”riktiga” muslimer är höjden av kontraproduktivitet: Man uppmuntrar i praktiken muslimer att radikaliseras! Ja, koranen har många våldsamma verser, och haditherna är tio gånger värre, och därför borde det rent tekniskt kanske inte finnas några liberala muslimer… Men nu finns dom, och vi bör vara tacksamma att de inte är ”riktiga” muslimer.
Vår bästa chans nu är sannolikt att ”söndra och härska” den muslimska minoriteten, och ställa blågula muslimer mot talibangröna, där den första gruppen (”etikett-muslimer”) tolereras medan den senare motarbetas som pesten.
Inget att ovanstående kräver att vi likställer islam med kristendom, något jag som praktiserande katolik aldrig skulle göra. Islam är en fundamentalt annorlunda religion, och det är ett problem att även många utåt sett liberala muslimer har oacceptabla värderingar. Kartläggningen av invandrares värderingar som regeringen håller på att genomföra är ett viktigt redskap för att se hur utbrett det problemet är.
SE ÄVEN: Sjölander: De ickefanatiska muslimerna
Det finns dock verkliga, blågula muslimer också – och det är inte dom som är problemet.