Islam har länge varit synonymt med fanatism. Detta framställs som ett hot mot Sverige och det sekulära samhället. Men hur mycket ligger det i det?

Faktum är att Sveriges muslimer är förvånansvärt klentrogna. I Sverige bor nu cirka 1 miljon personer med muslimsk bakgrund, men bara 20–25 procent av dessa har närvarat vid någon religiös sammankomst de senaste tolv månaderna. Detta enligt myndigheten för stöd till trossamfund, som publicerade Postmuslimer: om sekularitet i ett mångreligiöst Sverige under det år som fram tills för några timmar sedan fortfarande var det förra.

Enligt denna rapport firar hälften av de med muslimsk bakgrund inte ens de muslimska högtiderna, och cirka en fjärdedel firar till och med jul. Många lämnar islam, och de som gör det brukar ta ett betydligt större avstånd från religionen än de som lämnar kristendomen. ”Verkligt” troende muslimer, alltså sådana som ber, firar högtider, och regelbundet besöker moskéer, är sannolikt bara 2,5 procent av befolkningen. De flesta religiösa grupper i Sverige har en högre aktivitetsgrad än muslimerna.

Antalet muslimer ökar i Sverige, men det är viktigt att påpeka att detta är på grund av invandring. De muslimer som kommer hit tappar ofta sin tro, och det gör även deras barn. Utan invandring skulle islam minska i styrka i Sverige. Antalet med muslimsk bakgrund skulle fortsätta att öka även utan invandring på grund av höga födelsetal, men detta är inte samma sak som antalet troende skulle öka.

Sverige har helt enkelt för många frestelser som sätter krokben för fromheten. Det är svårt att förena ett modernt svenskt liv innehållandes dejter, internet, musik, vänner, och arbete med traditionell islam. När muslimer ställs inför det valet väljer de flesta därför bort islam. Många ”postmuslimer” delar den i Sverige ganska utbredda åsikten att islam är en stenåldersreligion. Enligt myndigheten för stöd till trossamfund är det idag fler personer med muslimsk bakgrund som svarar att de inte bejakar muslimska värderingar än som säger att de gör det.

För ett antal år sedan så stötte jag på en intervju med en imam där denne frågades om sin syn på dödsstraff för avfällingar, vilket ortodox islam kräver. Imamen svarade föredömligt rakt och hederligt, kanske rakare och hederligare än han egentligen avsett: ”Islam hade aldrig överlevt om det inte var dödsstraff på att lämna den.”

Jag håller med. Men här i Sverige är det inte dödsstraff på att lämna islam. Alltså väljer många muslimer att göra det. Få går så långt som att göra det offentligt, utan börjar helt enkelt ”glömma” att gå till moskén. De kanske till och med fortsätter att kalla sig muslimer, men de är egentligen inte mer muslimska än den genomsnittlige medlemmen i svenska kyrkan är kristen.

Men att islams makt minskar – eller åtminstone är beroende av fortsatt invandring – är inte samma sak som att allt är frid och fröjd. De invandrare som kommer till Sverige har ett betydligt större kulturellt bagage än det strikt religiösa. Detta är inte konstigare än att vi svenskar fortfarande är svenskar även om vi inte är kristna. Att man inte är troende muslim betyder inte nödvändigt att man är välintegrerad. Jag misstänker att det är lite si och så med fromheten i Shottaz och dödspatrullen, och nog är inte alla Hamaskramare trogna moskébesökare. Även om de specifikt islamiska värderingarna vittrar så är den nya förortsmix de ersätts av inte någon förbättring. Dessa nya värderingar tycks ofta vara en blandning av det sämsta från både Mellanöstern och Sverige.

Sveriges integrationsproblem framställs alltför ofta som en kulturkrock mellan islam och Sverige. Men snarare är det en kulturkrock mellan österländsk kultur i allmänhet och Sverige. Även kristna och andra religiösa minoriteter från dessa områden har liknande integrationsproblem som muslimerna. Kulturen är större än religionen. Ett ensidigt fokus på islam som religion snarare än islam som kultursfär riskerar att leda oss vilse.