Jimmie Åkesson höll ett utmärkt tal i Almedalen, och lyckades blanda hjärta och hjärna. Även om det ser mörkt ut för högern så lär Magdalena Andersson inte vinna utan kamp. Detta skriver John Gustavsson.
Jimmie Åkesson talade igår i Almedalen. Om man ska sammanfatta talet i två ord så blir ”strategiskt” och ”sturskt”.
Strategiskt, ja. Åkesson, som läst åtminstone en del av den vitbok som partiet senare i veckan enligt rykten kommer att publicera, tog tillfället i akt att be Sveriges judiska minoritet om ursäkt för att partiet under sin tidiga historia huserat antisemiter. Vissa gräsrötter och tyckare har i efterdyningarna menat att detta var ett onödigt krypande, men Åkesson säger som det är.
I synnerhet under 1991–1995, när de flesta ”vanliga” invandringskritiker engagerade sig i Ny Demokrati, så var SD ett vacklande parti med suddig identitet, som lät nästan vem som helst bli medlem. Med NyD:s kollaps bröts snart denna utveckling, men man måste stå för att den epok som inom partiet benämns som de ”vilsna åren” var vilsna. I en valrörelse då SD med samarbetspartners tänker göra antisemitismen inom vänstern till en valfråga, så måste man först göra ett bokslut. Det gjorde Åkesson igår.
Åkesson tog också tydligt avstånd från Donald Trumps handelskrig. Detta är såklart rätt i sak (handelskrig är vansinne), men också strategiskt: En mätning från tidigare denna månad visar att hela 85 procent av svenskarna saknar förtroende för Trump. Detta inkluderar förkrossande 69 procent av Sverigedemokraternas egna väljare. Att distansera sig från Trump är helt klart rätt strategi för den som aspirerar på att inte (bara) få hurrarop från onlinehögern, utan faktiskt regera efter nästa val.
På tal om onlinehögern, så fick dessa sig ännu en släng av sleven då Åkesson uttalade sitt tydliga stöd för Ukraina och citerade dikten Karl XII, skriven till minne av kungens fälttåg genom Ryssland: ”Ur vägen moskoviter, friskt mod i gossar blå”.
Med det sagt var Åkessons tal inte på något vis någon pudelfest, eller klassexempel på triangulering. Tvärtom, så lät Åkesson rent ut sagt stursk och fylld av kämpaglöd. Han hymlade inte med partiets stöd för Israel och försvar av det krig mot islamsk terrorism som Israel nu för. Inom Sverigedemokraterna har det viskats om att Åkesson under senare tid varit trött, haft hög frånvaro, och delegerat mer än vanligt. Vissa har rent av spekulerat kring om han avser leda partiet in i nästa valrörelse. De spekulationerna kan vi nu sätta punkt för.
Ju närmare valet kommer, desto mer av gnistan tycks Åkesson återfå. Han har inte gett upp, opinionsmätningar får säga vad de vill. Att Socialdemokraterna med sin tvångsblandningspolitik dels gjort ett episkt politiskt självmål som öppnar för en comeback för Tidöpartierna, dels målat upp ett framtidsscenario som sätter skräck inte minst i Åkesson och hans väljare gör knappast motivationen mindre.
Detta är viktigt, eftersom stämningen bland gräsrötterna ute i landet bäst kan beskrivas som modbruten och frustrerad. Att ledaren i detta läge inte själv visar några som helst tecken på att ha ”checkat ut” mentalt (som Fredrik Reinfeldt tydligt hade gjort i valrörelsen 2014) kan bli direkt avgörande för att gjuta nytt mod i leden.
Ett bra tal vinner inga val, men det tal Åkesson gav var nog det bästa en partiledare i hans position kunde ge. Om detta är en fingervisning om vad vi har att vänta oss under valrörelsen så borde Magdalena Andersson vara orolig.
