Nyligen kommenterade Joel Halldorf i Fokus nedläggningen av det muslimska studieförbundet Ibn Rushd, en nedläggning som följt som en nästintill direkt konsekvens av att studieförbundet för en tid sedan miste sina statliga bidrag. Halldorf beklagar nedläggningen, som han menar kommer att försämra kunskapsläget om muslimer och leda till att muslimer avskärmas från majoritetssamhället.

Argumentet går i korthet ut på att staten, genom att ge bidrag, tvingar Ibn Rushd att dela med sig av kontaktuppgifter till sin styrelse, vilket gör att myndigheter vet och kan hålla koll på vilka ledande personer som finns inom det muslimska civilsamhället. Genom bildningsuppdrag och demokratikriterier ska det sedan ske någon sorts tämjning av detta civilsamhälle, så kallad ”statlig disciplinering”.

Det finns flera problem med argumentet. Till att börja med så har Ibn Rushd ignorerat demokratikriterierna, och det är oklart varför fortsatt finansiering skulle ändrat på den saken.

Halldorf tillstår att problem funnits inom Ibn Rushd, men säger att det är oklart om detta beror på en osund kultur inom organisationen eller om det bara är olycksfall i arbetet att man råkat lära sjuåriga barn att deras föräldrar har rätt att aga dem. Snarare än att disciplinera så leder finansiering av Ibn Rushd och liknande organisationer till att legitimera den här typen av idéer.

Möjligheterna till att genom bidrag och direktiv åstadkomma ”statlig disciplinering” av den muslimska minoriteten är också kraftigt begränsad av själva religionen islam. Som disputerad religionsvetare så måste Halldorf rimligtvis veta att islams syn på staten skiljer sig dramatiskt från kristendomens. Kristendomen utvecklades som en ofta förföljd minoritetsreligion som under sina första 300 år helt saknade politiskt inflytande i romarriket, och kristna läror reflekterar detta: Kristna är enligt Bibeln uttryckligen skyldiga att respektera och underkasta sig överheten, även om överheten (som i Romarriket) inte är kristen. Undantag är när en lag eller befallning går direkt emot kristendomen, genom att till exempel förbjuda utövandet av den kristna tron.

Jesus själv följde i möjligaste mån lagen genom att till exempel betala skatt till kejsaren, och sa uttryckligen att ”mitt rike är inte av den här världen”. Bibeln innehåller dessutom flera exempel där Gud använt icke-kristna ledare för goda ändamål.

Allt detta möjliggör för kristna att leva i fredlig samexistens med ett sekulärt majoritetssamhälle. Tyvärr kan detsamma inte sägas för islam, en religion som tidigt fick politisk makt genom Muhammeds erövringskrig på den arabiska halvön, och som dessutom utvecklades i en region där statsmakten aldrig var särskilt stark (i kontrast till Europa under det mycket mer organiserade romarriket).

Att respektera en statsmakt vars ledare inte trodde som man själv gjorde är ett koncept som av logiska skäl aldrig tog sig in i islam. Bilden av överheten är istället svartvit: Muslimska ledare är bra och ska åtlydas, men någon allmän respekt för myndigheter och för polismakten predikas inte i koranen.

Det går inte att ha en informerad debatt om hur myndigheter ska förhålla sig till det muslimska civilsamhället utan att förstå den rent antagonistiska inställningen till icke-muslimska myndigheter som varit en del av islam redan från början.

Halldorf argumenterar vidare för att det muslimska civilsamhället, i brist på statliga bidrag, kommer att behöva söka finansiering från ”mörka krafter”, underförstått islamistiska regimer i mellanöstern. Argumentet faller på två punkter: Dels så sker detta redan. Var fjärde svensk moské är enligt tidningen ETC, som knappast är känd för att sprida islamofobi, finansierad av Saudiarabien.

Vidare, så har staten alla möjligheter att förbjuda och stoppa utländsk finansiering av det muslimska civilsamhället. Staten har ingen juridisk eller moralisk skyldighet att låta verksamhet som man inte själv finansierar finansieras av utländsk makt.

Halldorfs artikel avslutas med att varna för att ”ur isolering växer fanatism”. Så kan ibland vara fallet, men fanatism kan också växa ur legitimering och som ett resultat av majoritetssamhällets konflikträdsla och oförståelse inför vad en grupp faktiskt tror på, som i exemplet med synen på statsmakten. Om muslimer radikaliseras, så beror det inte på att den svenska staten, som en gång gav asyl till de muslimska invandrarna, är ”elak”.

Samexistens kräver två villiga parter, och idag är bollen på den muslimska minoritetens planhalva. ”Mutor” till Ibn Rushd löser inte problemet – tvärtom.