Vi lever i skräck för islam. Detta gäller både högern och vänstern. Den stora skillnaden är hur vi hanterar denna skräck. Vissa väljer att blidka islamisterna. Vissa, som Jomshof, tar upp kampen.
Som alla nu säkert vet friades Richard Jomshof nyligen från anklagelser om hets mot folkgrupp. Anmälan grundade sig i ett antal satirteckningar som Jomshof delat som driver med islam och muslimer, och som anmälts av den ökända föreningen ”Näthatsgranskaren.”
Är Jomshof islamofob? Och är det i så fall olagligt? Själv vill jag mena att islamofobi är något universellt, lika förekommande till höger som till vänster.
Nu är det först nödvändigt att definiera begreppet: Islamofobi, i strikt mening, är en rädsla – inte ett hat – för islam. I den meningen anser jag att islamofobi finns överallt, även om rädslan tar sig olika uttryck.
I Sverige får man driva med religion. Faktum är att vi har en lång tradition av detta. Det var decennier sedan kyrkan överhuvudtaget spelade någon roll som censor. Kristendomen är lovligt byte när det gäller humor, även från politiker och politiska organisationer. Därför kan SSU publicera en satirteckning där påven framställs som pedofil, men skulle aldrig göra samma sak med Muhammed, trots att det finns bättre stöd för att den sistnämnde faktiskt var pedofil.
Denna överdrivna respekt för islam går inte att förklara med att islam skulle stå närmare vänstern rent ideologiskt. Katolicismen, med sin tunga betoning på socialt arbete och välgörenhet som, till skillnad från islam, inte bara riktas till de som tillhör samma religion, står närmare vänsterns traditionella värderingar än de flesta imamer. Den enda rimliga förklaringen är islamofobi.
Människor som är rädda för något agerar generellt på ett av två sätt: Fight or flight. Slåss eller fly. Islamofobi genomsyrar det svenska samhället, men som samhälle är vi inte överens om huruvida vi ska välja ”fight” eller ”flight.” Vänstern samt media- och kulturetablissemanget som helhet väljer det sistnämnda: Man upplever att islam är farligt, och väljer att bejaka islamisters önskningar och gå på äggskal runt deras känslor. På så vis hoppas man kunna undvika faran som man vet finns och som man är rädd för.
SSU visste när de publicerade sin satirteckning av påven att ingenting skulle hända. När man driver med kristna kommer på sin höjd ett argt mejl, eventuellt ett missnöjt pressmeddelande från någon kristen organisation. Inga korsriddare kommer storma vare sig Sveavägen 68 eller någon SVT-studio, hur respektlösa de än är.
Skulle man ge islam motsvarande behandling skulle däremot de involverade behöva skaffa hemlig adress och antagligen SÄPO-skydd. Fjäskande för muslimers känslor handlar i mångt och mycket om att man är livrädd för att bli nästa Lars Vilks eller Salman Rushdie. Detta är också anledningen till att OS-arrangörerna vågade driva med den sista måltiden, men aldrig skulle våga göra ett liknande spektakel om exempelvis Muhammeds första uppenbarelse i grottan Hira.
Inom konservativa och nationalistiska kretsar är ”fight”-responsen vanligare: Här anser man också att islam är farligt, men svarar med kraftigt begränsad invandring, anti-terrorarbete, lagstiftning, och andra metoder för att konfrontera och stävja islamisterna. Vissa, som Jomshof, provocerar dem medvetet. Ingen, från de mest radikala nationalisterna till de mest progressiva Södermalmsjournalisterna, behandlar dock muslimer som en grupp bland alla andra.
Problemet med ”flight”-responsen är dels att den i längden är ohållbar. Den som inte vill se Sverige balkaniserat kommer att behöva konfrontera de antidemokratiska strömningarna i den muslimska minoriteten förr eller senare. Det går inte att blidka en jihadist. Dels så uppmuntrar den andra grupper – religiösa, etniska och politiska – att använda samma våldsamma grepp som islamisterna för att påtvinga sig samma respekt.
Givetvis finns det många moderata muslimer som förstår att upprörda kränkthetskänslor inte kan tillåtas begränsa yttrandefriheten, och som förstår att religiöst våld inte har någon roll i ett modernt, demokratiskt samhälle. Det är olyckligt att den vidspridda islamofobin i Sverige går ut över dem: Dels genom att de klumpas ihop med jihadisterna, dels för att PK-folk böjer sig baklänges för att ge eftergifter och särbehandling som moderata muslimer inte är intresserade av. Det krävs att de moderata krafterna gör sig framträdande och tar plats i det offentliga samtalet, och inte lämna spelplanen åt extremisterna. Så länge det inte sker kommer alla att vara rädda för islam.
