I vänsterns Israelkritik är FN och Amnesty återkommande teman. Vi får ofta höra att FN fördömt det ena eller det andra som Israel gjort, och resolutionerna mot Israel duggar tätt. Förhållandevis få svenskar kan dock särskilt mycket om historien om FN:s israelhat, skri
Under efterkrigstiden brottades många länder i Europa med hur man skulle hantera nazistiska krigsbrottslingar och medlöpare. De allra flesta kom undan, eller fick väldigt milda straff i förhållande till de brott som de begått.
Detta berodde dels ofta på bristande bevisning, men också på att det helt enkelt fanns för många som mer eller mindre aktivt deltagit i nazisternas brott. En person som inte kom undan, och för vars brott det inte saknades bevisning, var Adolf Eichmann, som ansvarade för deporteringen av judar i tyskockuperade Östeuropa till koncentrationsläger.
Eichmann undvek rättvisan i 15 år efter krigets slut sedan han lyckats fly till Argentina, som också gav andra nazister som Josef Mengele asyl. Efter idogt underrättelsearbete avslöjades hans identitet, och Israels säkerhetspolis Mossad arresterade honom i Argentina och förde honom till Israel. Väl där dömdes han till döden.
Efter räden som ledde till Eichmanns arrest, fördömdes Israel av FN:s säkerhetsråd. Det var faktiskt inte ens första gången; redan 1948 när Israel grundades fördömde FN:s säkerhetsråd Israel för att man tagit västra halvan av Jerusalem, en stad som i FN:s ursprungliga plan skulle ha blivit en internationell zon. Att arabländerna redan innan helt avvisat FN:s plan och dessutom militärt ockuperat den östra halvan spelade ingen roll, tyckte FN.
År 1976 kapades ett flygplan på väg från Tel Aviv till Paris av palestinska terrorister och tyska vänsterextremister. Flygplanet flögs till Uganda, som då styrdes av den ökände diktatorn Idi Amin, som gav kaparna en fristad.
Efter att en vecka gått utan att terroristerna gett med sig, skickade Israel ett kommando som snabbt och effektivt befriade gisslan. FN:s dåvarande generalsekreterare Kurt Waldheim var tydlig i sin kritik mot Israel, och beskrev räden som en grov kränkning av Ugandas suveränitet.
Fem år senare bombade Israel en irakisk kärnkraftsreaktor för att stoppa Saddam Hussein från att tillverka kärnvapen. Givetvis ledde bombningen till högljudda fördömanden från FN, som insisterade på att kärnkraftsreaktorn var helt civil.
I efterhand har alla, även FN, tillstått att Saddam Hussein faktiskt försökte skaffa kärnvapen, och att han kom närmare än man tidigare trott, även om han aldrig lyckades eller var så nära som USA med allierade framställde det inför invasionen 2003.
Vad är egentligen FN:s ”problem” med Israel? Ett svar är att FN:s medlemskår innehåller systematiskt antisemitiska arabstater, vilket såklart stämmer och är en kraftigt bidragande faktor. Själv tror jag också att FN är en allmänt väldigt stelbent organisation, huvudsakligen bestående av tusentals paragrafryttare som föredrar att göra allting ”by the book”.
När Israel går utanför regelboken, och dessutom får till bättre resultat än FN (som inte lyckades gripa Eichmann eller övertala Idi Amin att släppa gisslan), så retar det gallfeber på byråkraterna.
Inget av detta innebär såklart att Israel är perfekt, eller aldrig förtjänar kritik. Tyvärr finns det idag få internationella aktörer som kan sägas vara kapabla att agera objektivt i konflikten. Värst av alla får nog ändå FN anses vara, och det är, som ni förstår från den här texten, tyvärr inget nytt.
