Efter en jordskredsförlust i sommaren val har Storbritanniens konservativa parti, till vardags kallat Tories, valt en ny partiledare. Processen började med att parlamentsledamöterna fick gallra fram två kandidater bland de sex ursprungliga, varefter gräsrotsmedlemmarna i partiet fick välja mellan de två som fått högst stöd bland ledamöterna. Dessa blev Robert Jenrick och Kemi Badenoch, och den sistnämnda har nu tagit hem segern.

I Sverige är det av förståeliga skäl få som känner till Badenoch. Jag har själv följt henne sedan 2022 när hon först kandiderade till att efterträda Boris Johnson som partiledare. Hon blev snabbt min favorit, även om hon inte nådde hela vägen fram.

Badenoch, som suttit i parlamentet sedan 2017 och bland annat varit jämställdhets- och handelsminister, har en minst sagt annorlunda bakgrund: Hon föddes visserligen i London, men spenderade sin barndom i Nigeria där hennes föräldrar kommer ifrån, innan hon som 16-åring flyttade in hos en släkting i Storbritannien för att gå på ett brittiskt gymnasium och sedermera universitet. Under tiden försörjde hon sig genom att jobba kvällar och helger på McDonalds. Till skillnad från de flesta politiker läste hon inte statsvetenskap, filosofi eller ekonomi, utan utbildade sig istället till civilingenjör.

Idag är det nästan en klyscha att alla kvinnliga högerpolitiker i Storbritannien jämförs med Margaret Thatcher, järnladyn som var landets premiärminister mellan 1979–1990. Med Badenoch finns dock tydliga likheter. Thatcher växte visserligen upp i England, men likt Badenoch valde hon naturvetenskap över de samhällsvetenskaper som politiska ”broilers” traditionellt brukar studera (Thatcher var kemist till yrket).

Badenoch, likt järnladyn, är också ökänd för att ha vassa armbågar och för att vara helt orädd när det kommer till att försvara brittisk patriotism och historia. Detta visade hon redan under sina universitetsår, då hon rök ihop med andra studenter från Nigeria genom att försvara det brittiska imperiet (!) och attackera Nigerias ”traditionella” kultur och dom ”dårar” som styrt Nigeria sedan landet blev självständigt från Storbritannien.

Den då bara strax över 20 år gamla Kemi Badenoch gick också till attack mot svarta brittiska politiker som Dianne Abbott, som hon beskrev som en ”rasistisk hycklare” som trots att hon sa sig vara emot rasism i själva verket gödde en omvänd rasism bland svarta mot vita. Det är minst sagt imponerande att i så tidig ålder ha tagit tydlig avstånd från identitetspolitik och falska historiska narrativ om kolonialskuld. Kampen mot wokepolitik är förövrigt också något som utmärkte Badenoch under hennes tid som minister.

Badenoch har själv sagt i flera intervjuer att hennes uppväxt i ett korrupt tredjevärlden-land gav henne en uppskattning för västerländsk kultur och västerländska institutioner som många som växt upp i västvärlden tappat bort.

Tidigt i sin politiska karriär sågs Badenoch som en allierad till premiärminister David Cameron, men hon bröt med honom när hon valde att öppet kampanja för Brexit i folkomröstningen 2016, medan hon fortfarande bara var ledamot i Londons kommunfullmäktige. Det hade kunnat vara slutet på en knappt påbörjad karriär, men året efter lyckades Badenoch bli vald till parlamentet, trots att det konservativa partiet som helhet tappade mandat.

Hennes oräddhet och trotsiga attityd har gjort henne populär bland gräsrötterna, men gjorde också att hon in i det sista hade svårt att få tillräckligt med stöd bland partiets ledamöter för att bli en av de två kandidater som gräsrötterna till slut fick välja mellan. Ett ”problem” Badenoch hade var att hon vägrade att lova bort toppjobb (som ministerposter i en framtida regering) i utbyte mot stöd från ledamöterna, en typ av politisk kohandel (korruption?) som annars är väldigt vanlig.

När hon efter många om och men klarat det hindret, var racet aldrig riktigt spännande. En majoritet av partiets medlemmar ville ha Badenoch redan 2022. Nu börjar ett långt arbete med att bygga upp ett sargat parti. Under hennes ledarskapskampanj har Badenoch betonat ”principer över sakpolitik”; att det viktiga är att återgå till sunda ideologiska, konservativa principer, och därefter så småningom utveckla sakpolitiska förslag utifrån dessa. Att redan nu börja slänga ur sig politiska utspel när nästa val är åratal bort vore ett misstag.

Denna inställning hade också Margaret Thatcher, efter en valförlust tog över som partiledare 1975 och under fyra års tid ledde ett politiskt förnyelsearbete där Tories tog tydlig ställning för konservatismen som ideologi, något som slutligen ledde till valsegern 1979. Likt Thatcher så är Badenochs stora utmaning att hålla ihop och ena partiet bakom hennes vision under de år som nu väntar i opposition. Om hon lyckas med det har hon alla förutsättningar att upprepa Thatchers stordåd.