Israel och Iran är sedan tio dagar i krig med varandra. Här i Europa ses kriget mest som en eskalering av den pågående konflikten mellan Israel och Hamas. Det är på sätt och vis korrekt. Samtidigt så angår konflikten mellan Israel och Iran oss i Sverige betydligt mer än den mellan Israel och Hamas. Anledningen är att Iran också attackerar oss.

Hamas är en dödskult, och dess sympatisörer har i över ett och ett halvt år skapat kaos på gator och torg i Sverige. Ändå är dessa sympatisörer inte den iranska regimens, som finansierar och beväpnar Hamas, främsta vapen i vårt land. Det är istället den organiserade brottsligheten, och då i synnerhet Foxtrot och Rumba.

Foxtrot leds av den vid det här laget riksbekante Rawa Majid, mest känd som den ”kurdiske räven”. Majid befinner sig dock sedan länge inte i Sverige, där han är efterlyst, utan har getts en fristad av Irans regim.

Det bör därför inte förvåna någon alls att Foxtrot legat bakom två attacker mot Israels ambassad i Stockholm, i januari och oktober förra året. I det första fallet rörde det sig om en handgranat som lyckligtvis inte exploderade, och i det andra fallet om skottlossning. Både SÄPO och Mossad misstänker att Iran ligger bakom.

Ett annat kriminellt gäng, Rumba, som leds av Ismail Abdo (mest känd som ”Jordgubben”), attackerade också ambassaden i maj förra året. Även här misstänks Iran ligga bakom.

Det är inte bara Sverige som är utsatt. I Storbritannien knivhöggs förra året en exiliransk journalist som varit kritisk mot regimen av lejda yrkesmördare. En spansk politiker, Alejo Vidal-Quadras Roca, som i årtionden varit en av landets främsta och mest högljudda röster mot mullornas regim, sköts i ansiktet bara en månad efter 7 oktober-attacken.

Året före sköt en tysk-iransk tidigare Hells Angels-ledare, Ramin Yektaparast, fyra kulhål i dörren på en synagoga i Essen, Tyskland. Han flydde sedan till Iran, och precis som Rawa Majid välkomnades han med öppna armar. Iran har också använt kriminella gäng för att övervaka vanliga judar och judiska organisationer i Storbritannien, Frankrike och Tyskland.

Självklart är Sveriges gängkriminalitet ett i första hand hemodlat problem. Detta innebär inte att vi ska se mellan fingrarna när utländska makter använder, och sannolikt finansierar, gängen för sina egna syften. Eftersom Sverige inte är kapabelt att slå emot regimen militärt, så bör det vara självklart att vi ger vårt fulla diplomatiska stöd till de som både är kapabla och villiga att göra det: Israel och USA.

Ett Iran med kärnvapen skulle i princip bli immunt mot alla framtida attacker. Mullorna skulle kunna skala upp sin finansiering och koordinering av svenska och europeiska gängkriminella hundrafalt, utan att Europa kunde göra särskilt mycket av rädsla för att regimen skulle trycka på den röda knappen.

Efter helgens attack kommer Iran sannolikt inte att kunna utveckla kärnvapen på årtionden. I bästa fall kan vi till och med få se ett regimskifte. De inom vänstern – och där ingår Magdalena Andersson – som nu högljutt fördömer attacken borde tänka på vad som hände med vänsteraktivisterna i Iran som på 1970-talet allierade sig med islamister för att störta shahen.

Efter revolutionen så vände sig islamisterna nästan omedelbart mot sina tidigare allierade. Deras sekulära organisationer och partier förbjöds, och så många som 30 000 av dem slutade sina liv i massgravar, avrättade av de som de trodde var deras vänner. Det finns en läxa här. Undrar när Sveriges vänster tänker lära sig?