Regeringen har tillsatt en utredning kring varför det föds så få barn i Sverige, och vad vi kan göra för att det ska födas fler. Antalet barn per kvinna har nu sjunkit till 1,43. För att befolkningen ska vara stabil, utan invandring, så krävs 2,1. Tyvärr är utsikterna för fertilitetsutredningen att hitta rätt svar mycket små.

Det sägs ofta att ekonomiska orostider gör att människor inte skaffar barn. Det stämmer inte i Sverige: Senaste gången vi hade babyboom var 2008–2010, då vi nådde 1,98 barn per kvinna. Detta var alltså under den globala finanskrisen. I takt med att ekonomin återhämtade sig så sjönk också födslotalen.

Vi hade också en babyboom under 1990-talskrisen. Även då sjönk födslotalen när ekonomin återhämtade sig. De bottnade år 1999, då svensk ekonomi på grund av IT-bubblan var fullkomligt glödhet.

Sanningen är att nationalekonomer står handfallna inför fertilitetsproblemet. Få politiska åtgärder har mer än kortsiktiga effekter. Sverige gör dessutom redan allt man ”ska” göra för att få höga födslotal. I USA har man samma debatt om fertilitet, och där föreslås åtgärder som barnbidrag, subventionerad barnomsorg, betald föräldraledighet, gratis förlossningsvård- och barnavård… Alltså allting som vi redan har i Sverige. Trots det är våra födslotal ännu lägre.

Problemet för utredaren är också att föreslå åtgärder som får ”rätt” personer att skaffa barn.

Om du lever på försörjningsstöd (socialbidrag), så är det redan otroligt lönsamt att skaffa barn: Ett par med fem barn mellan 2 och 15 år får över 28 000 i månaden skattefritt i försörjningsstöd plus hyra, el, fackavgift och hemförsäkring. Utan barn hade paret fått 8500. Låt gå att barn kostar pengar, men 20 000 extra skattefritt varje månad?

Att höja ersättningarna för barn lär sannolikt bara leda till att de som redan nu sitter i kroniskt bidragsberoende skaffar ännu fler barn. Detta rör sig då inte minst om vissa invandrargrupper.

Etnicitet spelar såklart ingen roll, men barn som växer upp utan föräldrar som arbetar löper större risk att själva hamna i bidragsberoende, för att inte tala om kriminalitet. Förebilder från hemmet spelar roll. Dåliga språkkunskaper från icke-integrerade invandrade föräldrar tenderar också att gå i arv.

Istället bör Sverige införa ett skatteavdrag som arbetande föräldrar (eller sjukskrivna?) får rätt till. Forskning indikerar att förstföderskebidrag som betalas ut sent i graviditeten för att täcka tidiga kostnader (barnvagn, skötbord och så vidare), skulle kunna göra en viss skillnad, liksom en aggressiv bostadspolitik. Extra semesterveckor för föräldrar vore också intressant.

Ett stort problem för forskare är att folk när de tillfrågas ljuger om varför de inte skaffar barn, och uppger socialt godkända skäl; vi har inte råd, framtiden är osäker, det råder klimatkris och så vidare.

Den bistra sanningen är att barn är jobbiga och tidskrävande, och att vår konsumeristiska, sekulära kultur inte värderar självuppoffring och vikten av att lämna ett eftermäle, något som motiverade tidigare generationer.

Att ”straffa” barnlösa genom att höja deras skatter – vilket ett barnskatteavdrag i praktiken innebär – går emot svenskarnas jantelagsgrundade rättsviseetos. Ändå är det sannolikt vad som kommer att behövas. Det är orimligt att allt fler (frivilliga och ofrivilliga) barnlösa ska åka snålskjuts på de som säkerställer framtida pensioner och omsorg genom att skaffa barn.

Men inget av detta kommer såklart fertilitetsutredaren våga föreslå.